Recension: Bugsy Malone – 1976




Första kontakten med den här filmen för min del kom troligen via Jodie Foster som medverkar. På DVDn, åtminstone på utgåvan som jag har är det hennes namn man försöker sälja filmen med. Lite orättvist kan jag tycka eftersom hon inte medverkar speciellt mycket! Istället är det regissören Alan Parkers känsla för musik som står i centrum, soundtracket är helt makalöst och även om Alan Parker inte bara gjort musikfilmer är det vad han är mest känd för i mitt hus i alla fall.




Alla roller spelas av barn, som visserligen är dubbade i de otaliga sångnumren, och det är en fabulös idé. Själva känslan av Noir infinner sig tidigt och även om det naturligtvis inte strikt kan sägas hamna inom ramarna för detta är det onekligen en stil som utforskas i och med denna musikalkomedi. Två gäng ligger i strid med varandra och de krigar genom att kasta grädde på varandra, eller åtminstone något som ser ut som vispad grädde. När det ena gänget finner ett sätt att med effektivt beskjuta de andra med gräddladdade vapen måste nya metoder till. Bugsy Malone är inte medlem i något av gängen – varken i Fat Sams eller I Dandy Dans, men blir hur som helst inblandad då han tar emot pengar för sina tjänster.

Men det är inte denna handling som gör filmen så trollbindande, det är och förblir musiken och hur den framförs i kombination med handlingen. Det här tillhör en av de få filmer då jag helt enkelt var tvungen att även införskaffa soundtracket. Det är helt magiskt, synd bara att rösterna inte alltid känns helt naturliga till barnens egna röster.

Så ska du bara se en film-noir pastisch med fantastisk musik och barnskådespelare i rollerna är det definitivt den här du ska se!

8/10

Soundtracket