Catch .44 – 2011 - en film man antingen älskar eller hatar...

Redan i inledningen är jag lite konfunderad över vad jag ser. Musiken i kombination med bilderna för åtminstone mina tankar till Bröderna Coen och ett tag trodde jag nästan att jag läst fel på omslaget. Det är en sådan där film vars slut egentligen inte är speciellt intressant, det är vägen dit som är hela grejen. Handlingen i sig är alltså inte så spännande kanske men genomförandet är hur fängslande som helst!

Nu tillhör jag inte dem som är överdrivet förtjust i Quentin Tarantino, men dialog kan killen skriva i alla fall och det här påminner precis om den typ av närvarande dialog som jag har förväntat mig och han varit inblandad i filmen. Nu är han inte det utan det är istället regissören Aaron Harvey som också har skrivit manus. Jag är faktiskt förvånad över att den här filmen inte har fått ett högre betyg än 4,8 i snitt på IMdB. Vad är det folk som gillar den typen av filmer som jag jämför denna med inte gillar med den här? Är det helt enkelt så att den har gått dessa människor förbi eftersom den inte stoltserar med de namn som anses vara kvalitativa i sammanhanget? Det känns föga troligt eftersom det trots allt är kända skådespelare i filmen. De stora namnen Bruce Willis, Forest Whittaker och Malin Åkerman är alla hur bra som helst även om den förstnämnda inte medverkar speciellt mycket.

Forest Whittaker stjäl förstås showen i de scener där han medverkar. Han har en fantastisk pondus och varierar sin rollkaraktär mellan flera olika personligheter som i slutändan knyts samman till en enda identitetsförvirrad person. Han är helt fantastisk men ingen hade väl räknat med något annat?! Historien berättas en smula fragmenterat och vi får själva räkna ut var på tidslinjen vi befinner oss. Det är inte svårt eftersom det är ganska uppenbart men det är likväl ett kul grepp. Vi har ingen aning om hur allting kommer att knytas ihop när vi introduceras för rollkaraktärerna och det är verkligen en fröjd att se hur de närmar sig varandra. Malin Åkerman spelar väl den egentligen huvudrollen men jag gissar att de båda andra namnen är större dragplåster när det gäller att locka åskådare. Hon är visserligen en dröm för alla dem som tittar på film för de vackra skådespelerskornas skull och det kanske inte ska underskattas.

Men det är alltså en film som fokuserar med på stil och hur saker och ting genomförs snarare än på en klurig upplösning. Jag tror inte mycket på att det skulle finnas några gömda budskap eller dubbelbottnade handlingar men det är inte poängen heller. För en gångs skull finns det kvaliteter som kan gå förlorade om man analyserar för mycket och väntar sig att det ska hända något hela tiden.

Filmen har också en våldsam sida! Det är helt och hållet realistiskt våld och det känns oerhört naket. Från ingenstans skvätter blodet när en avstyckar kramas och ett skott sliter bort delar av skallen. Glöm alla överdrivna effekter för att göra det så häftigt som möjligt. Det är rikligt men inte överdrivet. Och för den delen inte underdrivet heller! Det är helt enkelt gjort så att det ser ut som det verkligen skulle göra, åtminstone som jag föreställer mig att det skulle se ut om någon blev skjuten på nära håll med ett hagelgevär.

Jag gillar den här filmen mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra men det verkar samtidigt vara en film som man antingen älskar eller hatar. Så var det i alla fall i det sällskap som jag avnjöt filmen tillsammans med!

8/10