Recension: De 101 Dalmatinerna II – Tuffs Äventyr i London - 2003

De 101 Dalmatinerna II – Tuffs Äventyr i London

Regi: Jim Kammerud, Brian Smith

2003

Animerad

Tuff är en bland alla de andra prickiga valparna men som drömmer om att vara unik. Hans störst idol är den vansinnigt populära TV-stjärnan – Dunderblixen, som har en egen TV-serie där han utför hjältedåd vecka efter vecka. När det så utlyses en tävling där man i samband med denna för chansen att träffa just Dunderblixen blir Tuff eld och lågor. Han kan inte sova på natten utan söker sig till en mera avskild plats för några timmars sömn. Detta resulterar dessvärre i att han blir bortglömd när resten av hundfamiljen (och människorna också) flyttar ut på landet till en stor gård. Tuff blir lämnad kvar och bestämmer sig för att ställa upp i Dunderblixens tävling. Så startar det som kommer att bli hans livs äventyr, kommer han att bevisa att han inte bara är en i mängden?

Innan jag går in på några detaljer måste jag passa på att spy lite galla över en del svenska översättningar. De är vad de är och har alltid varit det också. Men varför översätter man huvudkaraktärens namn ”Patch” med ”Tuff”? Namnet Patch har ju trots allt en logisk förklaring då den här specifika valpen har en prick över ena ögat som skiljer den från alla de andra. Så var det avklarat…

                                          

Handlingen är ganska typisk för en sån här film och det är ju också tämligen uppenbart att den är riktad till barn. Inget ont i det och jag anser helt klart även att vuxna kan ha utbyta av det här. Disneys produktioner står oftast lite över alla andra på det här planet och även om det är fullt av floskler så gör det ingenting, det är helt enkelt något man förväntar redan från början.

Till exempel så är naturligtvis in Dunderblixen riktigt den som Tuff och de andra Dalmatinerna föreställer sig. Han är en tämligen ego TV-stjärna som tycker om att synas men som egentligen inte har några speciella talanger, han ser bra ut på bild och har en fin hållning helt enkelt. Det är inte särskilt överraskande att han slutligen finner medlidande för Tuff, som han till en början driver lite med, mycket på grund av han storlek och det lilla ynkliga skällande denne kan frambringa. De blir som sagt närmare och närmare vänner och i slutskedet är det snarare lille Tuff som får reda upp situationen. Klyschor som ”Jag kunde inte gjort det utan dig” eller ”Jag är bara på låtsas, men du är på riktigt” dyker upp. Kanske inte ordagrant så men andemeningen är mycket tydlig.

Karaktären Cruella är förstås underhållande och får betraktas som det yttre hotet. Jag vet inte riktigt vilken hennes drivkraft är, då det här faktiskt är min första bekantskap med dalmatinerna, men att hon är besatt av prickar och vill göra päls av valparna är helt klart. En utmärkt svensk röst av Mona Seilitz förresten!

En kul och söt film!