Recension: Death Smiled at Murder - 1973

Death Smiled at Murder

Regi: Joe D’Amato

1973

Horror/Thriller

En vagn kraschar utanför det välbärgade paret Ravensbrücks gods och detta resulterar i att kusken spetsas på ett av de trasiga hjulen samtidigt som den vackra kvinna (Ewa Aulin) som åker i vagnen chockas och drabbas av amnesi. Hon blir omhändertagen av det vänliga paret, undersökt av Dr Sturges (Klaus Kinski). Han återvänder sedan hem för att fortsätta med sina experiment och återuppväcka de döda. Samtidigt förför Greta, som den vackra kvinnan heter, värdparet. Och den lesbiska hemhjälpen bestämmer sig i samma veva för att sluta. Kan det ha något samband med den puckelruggade man hon börjar se syner av?

Det här är en av Joe D’Amatos, eller Aristide Massaccesi som han egentligen hette, allra tidigaste filmer. Det är både bra och dåligt tror jag. Dels hade han vid den här tidpunkten inte hunnit lägga sig till med så mycket av den sexploitationgimmick (som senare kom att övergå i ren pornografi) som pryder hans senare rullar och dels kan man se vilken hans talang utan detta särdrag var. För även om själva historien delvis är sexuellt laddad blir det aldrig några explicita och närgångna sexscener.

Klarar då Joe D’Amato av att leverera en film utan denna sex? Nja, det tycker jag nog inte att han gör, själva handlingen är alldeles för tilltrasslad och det är emellanåt svårt att hålla reda på vad den egentligen handlar om. Jag gav själv upp vid ett par tillfällen och koncentrerade mig enbart på det vackra fotot. För rent visuellt finns det inte mycket att klaga på och vissa scener är till och med riktigt bra och spännande. Synd bara att man aldrig får det sammanhang som filmen så väl hade behövt.

Man märker också redan i denna tidiga film att D’Amato inte har den touch som många av de andra stora italienska kultregissörerna har. Det känns som han medvetet vräker på med extra grisiga effekter för att dölja sin underlägsenhet, även i de scener där det faktiskt bara handlar om ganska subtila effekter. Är det inte mycket så är det i alla fall inte den typ av stilistiska blodsdroppar som präglar andra filmer av samma typ utan mer åt hållet hjärnsubstans.

Tyvärr stjälper också den makeup Ewa Aulin tvingas bära i det kusligaste partiet av filmen och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar varför hon påmålats denna mask. Hon ser SÅ mycket mer skrämmande utan faktiskt. Själva mystiken försvinner på nåt sätt.

Men som sagt, filmen står trots allt i en högra klass än många av Joe D’Amatos andra mer provocerande rullar. Den är välspelad och rollerna är besatta av, förutom den vackra och svenska Ewa Aulin, bra skådisar. Det största namnet torde dock vara den, vid det här laget, legendariske och mycket karismatiske Klaus Kinski. Hans roll är dock tyvärr betydligt mycket mindre än vad dvd-omslaget låter oss tro.

En rörig film…fast med klass!