Recension: Dixie Chicks: Shut up and Sing - 2006



Dixie Chicks: Shut up and Sing
Regi: Barbara Kopple, Cecilia Peck
2006
Dokumentär

Året är 2003 och countrystjärnorna i The Dixie Chicks är på sin karriärs topp. Under en konsert uttrycker de sitt förakt för George Bush och kriget i Irak. Uttalandet väcker enorma reaktioner och upprör politiker, nyhetsmedier och stora delar av befolkningen. Den ofta högervridna countryscenen delas upp i två läger och plötsligt är en av landets bäst säljande grupper kända för allt annat än sin musik. Tre år senare återvänder The Dixie Chicks till konsertlokalerna under helt andra förutsättningar, men även den politiska scenen är förändrad…

Texten ovan är den som går att finna på dvd-omslagets baksida och jag tycker den gör sitt jobb alldeles utmärkt! Jag blir sugen på att se filmen även om Dixie Chicks står för en musikform jag aldrig intresserat mig för och långt mindre skulle köpa. För det här handlar egentligen inte om musik utan om andra värderingar såsom yttrandefrihet, som USA:s grundlagar paradoxalt nog nämner redan i sitt ”First amendment”.
                                              
Frank Zappa ställde en gång frågan: Does Humor Belong in Music? i en albumtitel. En ekvivalent fråga skulle man kunna ställa här, hör politik verkligen ihop med musik? Klart den gör! Åtminstone i det avseende att artisterna och kompositörerna måste ha rätt att uttrycka sina åsikter med musiken och texterna, eller i publika sammanhang ta ställning till, för dem, viktiga frågor. Det är också denna ställning dokumentären tar så den är ingalunda opartisk. Hur kan den förresten vara det när ett helt land (nja, men det framställs så i dokumentären i alla fall) är så otroligt dumma att de inte förstår skillnaden mellan att lyssna på sin favoritmusik och ett enda oskyldigt uttalande från gruppens sida.

Bakgrunden var nämligen att gruppens huvudsångerska, mellan två låtar, lite skämtsamt uttryckte att de skämdes över att USA:s president kom från Texas, med hänvisning till det stundande Irak-kriget. Ett jätterabalder drogs igång och det mediala blåsvädret var ett faktum. De blev kallade för både det ena och det andra, allt från landsförrädare till kommunister. Hur i helskotta fick de ihop det där? Kommunister? Lever USA fortfarande kvar i Mccarthyismen frågar man sig? Andra saker som dyker upp i skallen när man kollar på dokumentären är hur lik förföljelsen av de tre brudarna är den som PMRC en gång utförde mot obekväma texter med sexuella teman i rockmusiken.





Nåja, för att återgå till själva filmen. Den utspelar sig växelvis mellan året då allting hände (2003) två år senare (2005) när den nya plattan är klar för marknaden. Det är häpnadsväckande att se hur mycket av det initiala förakt som gruppen drog på sig under incidenten som fortfarande lever kvar. Man är till exempel osäker på om radiostationerna över huvud taget vill spela den nya plattan och bestämmer sig dessutom för att inte ta risken. Vid ett tillfälle uttrycker sig förresten en av radiostationerna vilken nivå missnöjena, från lyssnarna, med att Dixie Chicks låtar fortfarande spelas ligger på, och jämför med att Marilyn Manson skulle uppröra lyssnarna mindre – och då var det ändå frågan om en countrykanal!

En annan radiokanal ställde upp soptunnor för att folk skulle kunna slänga skivorna de inte längre ville ha. Självklart blir ju tidigare musikinspelningar plötsligt mycket sämre av att en artist vid ett tillfälle har uttryckt en åsikt (obs! ironi) som möjligen varit kontroversiell, men snarare misstolkad och uppförstorad bortom rimliga proportioner. Nä, jag blir mörkrädd, men rekommenderar så klart den här åt dem som inte kan se nog av dumma och korkade amerikaner. Patriotism är nog bra men när den går till överdrift är det ganska larvigt, dessutom får man intrycket av att de flesta bara gått med strömmen och sannerligen inte ens har en aning om vilket det initiala uttalande var.

Yttrandefrihet… pyttsan!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar