Don’t Deliver Us From Evil
Regi: Joël Séria
1971
Drama
Två unga katolska skolflickor spenderar sommaren tillsammans men deras
till synes oskyldiga cykelturer och fridfulla promenader döljer en mycket
mörkare sida hos dem än vad någon kunnat ana. De hungrar efter livet och vill
inte begränsa sig till den katolska världens inskränkningar. Istället går de
sina egna vägar och finner stor lust i att upptäcka de små syndernas
tillfredställelse och ju mer de bryter mot normerna ju starkare växer sig deras
vänskap. Snart upptäcker de att de inte kan leva utan varandra och känner sig
tomma och innehållslösa utan sin motpart. Små synder blir dock snart stora och
ännu större synder och snart har äventyren växt dem över huvudet. De bestämmer
sig, ingen ska få dela på dem, de ska för alltid vara tillsammans.
1954 inträffade ett mycket
uppmärksammat mordfall på Nya Zeeland, Pauline Parker och Juliet Hulme
konspirerade och mördade brutalt Paulines mamma Honora Rieper. Peter Jacksons
film Heavenly Creatures berättar den
historien i detalj och franska Don’t
Deliver Us From Evil baseras alltså på samma fall. Detta gör att
jämförelser filmerna emellan är oundvikliga.
Mycket av början på filmen
speglar en begynnande sexualitet från flickorna, en intressant kontrast mellan
sex och den katolska kyrkan. Erotiken är uppenbar och en nunnas kropp behandlas
som vilken kvinnokropp som helt när den klär av sig bakom ett skynke och
konturerna visualiseras för både oss – publiken och de två småfnittrande
flickorna. Likaledes finns där en ton av lesbianism närvarande genom hela
filmen även om denna aldrig blir helt uttalad. Givetvis tar man också
tillfället i akt att insinuera nunnornas sexuella dragning till det egna könet,
men det blir aldrig mer än så, detta är ingen sann nunsploitationrulle och jag
tycker det är bra att man nöjer sig med denna subtilitet. Det var nog
tillräckligt för att skapa moralpanik i det konservativa Frankrike under det
tidiga sjuttiotalet ändå och faktum är att filmen omedelbart blev bannlyst från
marknaden. Blasfemi utan dess like!
Men kontroverserna med den
katolska kyrkan slutar inte där. Det finns en underliggande ton av förakt mot
de gällande troslärorna tvärs igenom hela filmen och det vore väl märkligt om
den inte konfronterades med sex? Flickorna tycks inget hellre vilja än att hetsa
männen med sina unga kroppar för att sedan göra dem till åtlöje när de drar sig
undan. Det finns en erotisk ton som fungerar i symbios med flickornas sexuella
upptäckarglädje. Att ta konsekvenserna av sitt handlande är dock inget som
lockar flickorna och går en sådan förförelse-lek överstyr hämnas de hårt och
skoningslöst. De små hyssen förvandlas från oskyldiga saker som att röka en
cigarett på rummet eller spegla sig endast iförd behå och trosor, till
mordbrand eller att i ren ondska plåga en stackars man genom att systematisk
döda en av hans älskade fåglar i taget så han ska få lida längre.
Musiken är mycket passande och
samma tema förekommer på flera olika sätt i filmen, man ändrar
instrumenteringen eller tempot en smula och får en helt annan känsla. Den kan
symbolisera allt från kyrkomusik till erotik beroende på hur den läggs fram. Mycket
bra är också skådespeleriet från flickorna som bär upp en stor del av filmen
med sin karisma. Framförallt är jag mycket imponerad av den blonda flickans
gestaltning av Lore – Catherine Wagener!
Ett mycket intressant verk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar