Recension: Don’t go in the woods… alone - 1981



Don’t go in the woods… alone
Regi: James Bryan
1981
Horror

Några ungdomar kopplar av med lite camping i bergen. Vad de inte vet är att skogen bebos av en galen mördare och medan de vandrar längs stigarna, berättar fasansfulla spökhistorier för varandra och helt enkelt njuter av livet, ägnar sig denne fasansfulla mördare åt att döda dem som råkar komma i hans väg. Det är bara en tidsfråga tills han kommer efter DEM!

Man ska absolut inte låta sig luras av den första scenen som vittnar om ett riktigt blodbad i splattergenren. Nej, det här är en klassisk slasher i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr vore det nog bättre om man behålligt den mer komiska approach som splatter innebär istället för att försöka fördjupa sig till en allvarligare och skrämmande film. För skrämmande är det absolut inte trots att makeupeffekterna faktiskt är ganska bra.

Under filmens gång funderade jag mycket på vad filmens största problem var, dess musik eller dess skådespelare. Båda är verkligen under all kritik och frågan är om det överhuvudtaget hade gått att rädda den här filmen från ett totalt fiasko.

Det finns ingen bakgrundshistoria till varför mördaren härjar. Man får inte veta om det är sinnessjukdom, hämnd eller rent av en försvarsmekanism som driver den groteska mördaren. Man bara kastas in i händelserna utan förklaring. Det finns heller ingen som helst logik i varför saker och ting händer, scenerna tycks ofta vara i hoprafsade inte för att de passar ihop utan för att man velat använda allt materiel man filmat. Detta innebär naturligtvis att man inte får något sammanhang och att filmen tenderar att uppfattas som ännu mer fragmentarisk än vad den egentligen är.

Offren, som ger sig in i skogen i olika grupper eller ensamma är otroligt svåra att hålla isär och att minnas vilka som hör ihop på något sätt var inget som jag klarade av i alla fall. Kanske beror det på att filmen är så oerhört tråkig att man inte orka engagera sig det minsta i den, eller beror det kanske på en undermåligt berättade historia som aldrig borde lämnat skrivbordet.

Men nu är väl trots allt inte offrens djupa karaktärsdrag som brukar prägla filmer av det här slaget. Det man är ute efter är ju framförallt hur själva morden går till, man vill se uppfinningsrikedom helt enkelt. Bjuder då den här filmen på någon uppfinningsrikedom i det här avseendet? Nej, det kan jag inte påstå att den gör, inte ens om man är en ovan tittare av slasherfilm. Å andra sidan skulle man som ovan tittare troligen aldrig komma på tanken att se den här utan istället välja någon av den mer kända i genren som The Burning, Madman eller t.o.m. Friday the 13th. Samtliga skulle jag också rekommendera framför den här.