End of Man - 1971 - Finis Hominis

End of Man

Aka: Finis Hominis

Regi: José Mojica Marins

1971

Komedi

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!