Fascination
Regi:
Jean Rollin
1979
Drama/Horror
En småtjuv – Marc (Jean-Marie Lemaire) lurar sina kumpaner och flyr
till ett närbeläget slott. Där stöter han på de två vackra kvinnorna Eva
(Brigitte Lahaie) och Elisabeth (Franca Mai) som enligt egen utsago är där för
att förbereda slottet inför herrskapets anländande ett par dagar senare. Något
är emellertid märkligt med kvinnorna och deras historia är inte helt trovärdig.
Marc anar oråd men är samtidigt nyfiken på vad kvinnorna försöker skrämma bort
honom för och vad som ska hända vid midnatt. Föga anar han att han hamnat mitt
i en kvinnlig blodkult där han är den enda närvarande mannen…
Jag må skämmas, men jag tror
det här är den första filmen av Jean Rollin som jag ser och jag hade således
väldigt små förväntningar på filmen och hade kanske inte heller full koll på
vad det var för slags film. Om man utesluter det uppenbara då alltså. Att Jean
Rollin är känd för sina filmer med kvinnor i mer eller mindre avklädda roller
och vampyrer visste jag ju.
Det här var fantastiskt bra!
Mycket välgjort och med ett sällan skådat stilistiskt yttre. Det är en film i
en vacker förpackning med andra ord men det stannar inte där även om det verkar
vara en viktig ingrediens i Jean Rollins filmskapande. Det finns också underliggande
betydelser i handlingen, eller så är det jag som överanalyserar händelserna och
vill läsa in mer än vad som finns i könsrollerna. I vilket fall som helst är
det väldigt framfullt framställt och även om kvinnokroppen exploateras en smula
i ett par scener är det mycket estetiskt tilltalande. Det vräks inte på
vulgariteter för sakens egen skull och med tanke på ämnet är det väl heller
inte helt fel med lite halverotiska undertoner. Det hör liksom saken till.
Detta mynnar inte enbart ut i
lesbiska kärleksakter även om det finns sådana längs vägen, utan även i heterosexuella
lustar och rent allmänt erotiska kameraföringar. Hur sådana egentligen går till
och/eller vad de består av har jag ingen aning om, men Jean Rollin tycks
bemästra dem och trollbinda sin publik med dem oavsett om jag förstår mig på
hur han gör eller inte.
Vad mer ska man nämna än den
fantastiska atmosfären som jag redan nämnt otaliga gånger i olika omskrivningar
ovan? Jag vet faktiskt inte!? Det är klart att man kan nämna skådespeleriet som
en tillgång för filmen, för det är det naturligtvis, men det är ändå
underordnat filmens förpackning. Man skulle också kunna skriva några rader om
de blodiga scenerna och hur väl dessa fungerar med erotiken, men det känner jag
också att jag egentligen redan gjort…
Jag får väl helt enkelt nöja
mig där och slutligen helt enkelt slänga in mina varmaste rekommendationer och
konstatera att ytterliggare en kulturskatt nu släppts av Njutafilms!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar