Grimm Love aka Rohtenburg - 2006 - Inspirerad av den "tyske kannibalen" Armin Meiwes



Grimm Love
Aka: Rohtenburg
Regi: Martin Weisz
2006
Drama/Thriller

Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats. Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på Oliver Hartwin arv…

Om det inte framgår tydligt nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.

Till att börja med så berättas historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur detta utanförskap.

Jag vill nog också påstå att den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen) är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.

Att Katie (Russell) blir mer och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster på ämnet!

Se den idag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar