Recension: Whore - 1991

Whore

Regi: Ken Russell

1991

Drama/Komedi

Vi får följa Liz genom at hon berättar olika händelser som har inträffat under hennes ”karriär”. Vi får se tillbakablickar på särskilt viktiga ögonblick med en ständig närvaro av ironi och cynism. På baksidan av omslaget rubriceras filmen som Drama men jag vill gärna lägga till komedi för det är inte sällen ganska humoristiskt berättat även om ämnet i sig förstås är tämligen tragiskt. Jag vill inte sträcka mig så långt som att påstå att det är en film att skratta åt, men mungiporna kan man åtminstone dra på vid tillfällen.

Det är således ingen tvättäkta komedi men skådespelet är så pass överdrivet och överspelat att det får en komisk ton ganska snabbt. Huruvida detta är meningen eller ej är svårt att sia om men man vänjer sig i alla fall efter ett tag och lägger inte märke till det på samma sätt.

Vår ciceron och guide genom prostitutionsträsket (Liz) talar direkt till oss och in i kameran vid många tillfällen. Jag vet inte om det är någon speciellt tilltalande berättarteknik egentligen men det känns genomtänkt och det är inte alltid självklart om det vi ser är en tillbakablick eller om Liz ska till att förklara något under tiden som vi ser på vad som har hänt.

På tal om informationen på omslaget så jämförs filmen med den romantiska komedin Pretty Woman och påstår att det här är den riktigt historien. Om det är sant att filmen bygger på verkliga händelser eller inte vet jag inte men det är helt klart att den inte är lika romantiserad som Pretty Woman. Jag skulle kunna tänka mig en mycket skitigare film med mer naket våld och sleaze men visst hamnar filmen inom en helt annan genre än den romantiska komedin!

Theresa Russell gör bra ifrån sig trots det initiala överspelet. Hennes framställning av horan är helt enkelt mycket realistisk! Men man ska komma ihåg att handlingens centrum inte kretsar kring någon på samhällets absoluta bottenskikt, Liz har trots allt en del värdighet kvar och gör inte riktigt allting för pengar.

Ska man jämföra med den enda referenspunkt jag har för tillfället med Ken Russell – Crimes of Passion är det här en mycket mer lättillgänglig film som inte kräver någon direkt eftertanke för att underhålla. Men där försvinner också på något sätt en del av behållningen.

5/10