Recension: Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Let Sleeping Corpses Lie

Aka: The Living Dead at the Manchester Morgue

Regi: Jorge Grau

1974

Horror

Polisen jagar ett yngre par, som bara några timmar tidigare och av en ren slump på grund av en mindre olycka, stött på varandra och tvingats slå följe då kvinnan kört på mannens motorcykel, för ett mord de är övertygade om att paret begått tillsammans med kvinnans drogberoende syster. Nu är tyvärr inte sanningen så enkel, vilket det unga paret snart blir varse. Det handlar istället om de döda som väckts till liv igen av en experimentell apparatur designad att, med hjälp av ultraljud, slå ut insekternas nervsystem och på så sätt öka skördarna i området. Nu måste de bevisa sin oskuld för polisen samtidigt som de måste slåss mot de levande döda, som av någon anledning blivit otroligt starka och aggressiva under sitt uppvaknande, och hur dödar man något som redan är dött?

Någon gång emellanåt dyker det upp en riktig klassiker som man inte redan sett, något mer sällsynt är att denna klassiker faktiskt är riktigt bra. Det är under dessa, förhållandevis ovanliga, omständigheter som man inser att det finns något speciellt med att se en kanonrulle första gången, och det kan jag bara konstatera att jag faktiskt lyckats med det här. Jag hade läst hur mycket som helst om den här filmen, kanske framförallt i min ungdoms favorittidning Fangoria och andra skräcktidningar och länge velat se den. Det har liksom inte blivit av bara… Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge och jag kan bara konstatera att det här mästerverket tog mig med storm!

                                      

Den är upplagd på ett lite annat sätt än de mest kända filmerna i zombiegenren, här handlar inte likens återuppståndelse om någon oförklarlighet, eller att helvetet skulle vara fullt, som annars är en vanlig undanflykt. Nej, här är det snarare en vetenskaplig förklaring som gäller och den är inte särskilt svår för oss att förstå och köpa heller. Lägg till detta att miljöerna, som utspelas på den brittiska landsbygden, är mycket verklighetstrogna.

En annan sak som är bra med filmen är också att man inte överdrivit så förbannat för att nå sin effekt. Det är inte horder av zombies som varken vandrar, hasar eller springer runt på hedarna, man nöjer sig med några få och gör istället deras närvaro så obehaglig som möjligt genom briljant kameraarbete och suggestiv musik. Man har heller inte vräkt på med makeup utan istället hållit sig på en nivå där man gjort den obehagliga och spöklika, istället för maskätna och med tarmarna hängande ned till marken. Faktum är att jag får lite vibbar av ryska Vij när jag ser dem, men jag vet inte riktigt varför, det är bara en känsla jag får. En annan känsla som dyker upp i skallen är också den att den flera år senare, och irländska, Dead Meat har lite av samma stil på landsbygdsrealismen, själva filmen har dock en helt annan komisk ådra över sig än vad det är frågan om här.

För det här är inte roligt och visst är det upplyftande att idag, när var och varannan amatörfilmare måste göra halvkomiska zombierullar, se en film där all humor, åtminstone i form av slapstiskliknande estetik, är bortskalad. Det är också klart upplyftande att man väver in polisens arbete i den allvarsamma historien och på så sätt skapar ytterliggare dimensioner i karaktärernas och handlingens uppbyggnad.

Ett riktigt guldkorn i zombiefilmhistorien som man helt enkelt bara måste ha!

10/10