Recension: The Machinist - 2004

The Machinist

Regi: Brad Anderson

2004

Drama/Thriller

Trevor Reznik (Christian Bale) lider av insomnia, han har inte sovit på ett år. Det chockerande sönderfallet av både hans fysiska och mentala hälsa har gjort hela hans vakna tillvaro till en smärtsam existens fylld av förvirring, paranoia, skuldkänslor, panikångest och ren och skär terror. Hans enda tillflyktsort blir den ömsinta prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) men när kryptiska meddelanden dyker upp i hans lägenhet och hallucinationer av en medarbetare orsakar en allvarlig olycka på fabriken där han arbetar, beger han sig för att söka efter sanningen. Finns det en komplott emot honom för att driva honom till vansinne eller är det hans egna sinnen som på grund av utmattningen förnekar honom rätten till sitt eget förstånd?

Inför den här rollen gick Christian Bale ner en himla massa kilon för att se så mager ut som möjligt. Det är verkligen otäckt att se honom så benig och om han vore smalare skulle han inte längre existera, något som de klokt nog poängterar i filmen. Förutom detta så gör Christian Bale en strålande rollprestation i alla avseenden, han är verkligen helt trovärdig som den förvirrade och paranoida Trevor. Andra skådisar i filmen är t.ex. Jennifer Jason Leigh och en av mina favoriter Michael Ironside, båda gör mycket bra insatser.

Det här är en film som inte berättas riktigt konventionellt, man får reda på ledtrådar lite här och där till Trevors sönderfall men inget körs ned i halsen på tittaren och man kan, när filmen är slut, tänka sig tillbaka och koppla samman alla detaljer som först när man vet hela sanningen får någon större betydelse och vikt. Dock inte sagt att filmen inte har en synnerligen linjär handling, för det har den. När man ser filmen får man också en känsla av klaustrofobi, man har ingenstans att ta vägen och man tvingas ta del av Trevors liv utan en chans att titta bort. Filmen tar heller inga genvägar utan är precis det som den utsäger sig för att vara - fylld av obehag och med en känsla av oundviklighet.

Likheter med Sir Alfred Hitchcocks filmskapande har frekvent används i diskussioner kring den här filmen. Man har till exempel jämfört vissa av billfärderna med dem i Psycho och visst kan det väl ligga en poäng i det. Men jag tycker att Brad Anderson ska ha credit och inte Hitchcock även om han helt klart funnits med som inspirationskälla.

Slutligen tänkte jag överösa filmen med superlativ, det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad jag känner efter att ha sett den. Fraser som ”det bästa jag sett i år” och ”Mästerverk” tycks helt enkelt inte vara tillräckliga beskrivningstermer för den här filmen – En mycket stark rekommendation från min sida!