The Amazing Spider-Man
Regi: Marc Webb
2012
Action
Peter Parker
föräldrar försvinner utan ett spar när han är väldigt ung. Det finns någon som
är ute efter de hemligheter de gör allt för att föröka dölja. För Parker finns
det ingen förklaring. Han växer upp hos sin farbror och faster förbryllad över
det som hänt. När han av en händelse hittar sin fars gamla portfölj börjar
pusselbitarna falla på plats, han förstår plötsligt vad hans far har arbetat
med och säker upp hans gamla kollega Dr. Connors. Men innan han når fram
försöker han på egen hand att utforska skrymslena på Oscorp där både Conners
och pappan arbetade tillsammans. Han råkar bli biten av en spindel och
utvecklar nästan genast spektakulära krafter. Han blir starkare än någonsin
förut, hans reflexer förbättras och han kan klättra på väggar och i tak. När
han slutligen når Dr. Connors förklarar han mer om det som pappan har arbetat
med – genteknik över artgränserna.
Jag var aldrig särskilt förtjust i Sam Raimis trilogi av Spindelmannen, åtminstone inte den första
filmen. Jag vet inte riktigt varför just nu för det var onekligen en välgjord film,
men jag fick inte den rätta känslan av den. Om den här egentligen följer
serietidningsförlagan bättre hela tiden vågar jag inte spåstå men det finns i
alla fall tillfällen då jag känner igen historien till hundra procent.
Spindelmannen var nämligen just den serietidning som jag först samlade på när
jag var ung så lite minns man ju.
Men det finns som sagt detaljer som inte alls stämmer in
också. Man kan väl kalla det för artistisk frihet från filmskaparnas sida
kanske. Hur som helst så stör jag mig inte nämnvärt på dessa eventuella
fadäser. Snarare blir jag taggad att plocka fram min gamla samling och bläddra
igenom några äventyr med den maskerade hjälten.
Han rör sig som han ska, något som jag hade invändningar
emot när det gäller Sam Raimis
version. Jag gillar också att skurken i den här filmen är Ödlan, inte en av de
absolut mest kända superskurkarna i serietidningarna. Dr. Octavius och Gröna
Trollet i all ära men de är lite för markant förekommande i serietidningen och
det räcker med minsta lilla fel för att man ska reta sig på deras gestaltning.
Här lyckas man på pricken! Jag undrar bara när man ska tillåta Kraven – jägaren
att komma in i filmfranchisen? Nu vill vi ha något nytt och inte bara
upprepningar av vad som redan gjorts.
Förresten så kan jag inte minnas om Spindelmannen
uttryckte sådana kvickheter i Sam Raimis
film som han gör här. Det är egentligen hur töntigt som helst men passar bra in
i jämförelsen med förlagan. Låt oss inte glömma att Peter Parker/Spindelmannen
är en yngling som slåss mot mestadels vanliga småskurkar. En och annan
sarkastisk replik är på sin plats och passar dessutom bra tillsammans med de
nyligen upptäckta färdigheterna han har utvecklat sedan spindelbettet. Han
måste helt enkelt briljera sina förmågor… Dessutom är hans nätsprutare
mekaniska uppfinningar som i serietidningen!
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar