Recension: The Runaways - 2010



The Runaways
Regi: Floria Sigismondi
2010
Drama/Musik

Joan Larkin har en dröm, hon vill spela i ett tjejrockband, bryta mot alla konventioner och erövra världen med rockmusik. Hon presenterar sig för den välkända producenten Kim Fowley som Joan Jett och lägger fram sin idé. Kim sammanför genast henne med Sandy West, som spelar trummor, och så får de visa vad de kan. Att en sångerska med attityd skulle gagna bandet blir genast uppenbart och Kim fixar det också. In kommer Cherrie Currie och historien om The Runaways tar sin början!

Jag är ett stort fan av The Runaways och har alla deras skivor på vinyl och det var naturligtvis med stort intresse som jag införskaffade den här. Att få se början på historien, som var över innan jag ens hade upptäckt bandet någon gång på åttiotalet, skulle bli mycket intressant. Samtidigt var jag orolig för att man inte skulle berätta en någorlunda korrekt historia och hitta på för mycket dramatiseringar för filmens skull. Jag kan väl inte skryta med att jag känner till varenda liten vändning i historien, men nog tycker jag att den berättas ganska korrekt alltid.

Skådespelarprestationerna, åtminstone från Kristen Stewart, som spelar Joan Jett och Dakota Fanning som Cherrie Currie är helt fantastiska. Man har verkligen lyckats efterlikna sina verkliga förebilder på ett ypperligt sätt. Detsamma måste man säga om Scout Taylor-Compton som Lita Ford och kanske till viss del Stella Maeves gestaltning av Sandy West. Om Michael Shannon gör en lik Kim Fowley har jag faktiskt ingen aning om, men han lyckas i alla fall framställa honom som ett riktigt svin och det tycker jag stämmer rätt bra överrens med den verklighet jag känner till!

Men man ska vara på det klara med att filmen egentligen inte handlar om The Runaways utan snarare om Cherrie och Joan, deras inbördes relation och deras öde före, i, och efter bandet. Det läggs mycket lite tid på Lita Ford och Sandy West och Jackie Fox, som var bassist under de gyllene åren är inte med alls. Istället har man en bassist vid namn Robin, som i alla fall inte jag känner till från det riktiga bandet. Förklaringen är tydligen att Jackie Fox tog aktivt avstånd ifrån filmen och inte ville medverka med sitt namn. Men förutom detta får man väl förmoda att det ligger en viss sanningshalt i filmen eftersom manuset bygger på Cherrie Curries egen bok Neon Angel.

Men även om skådespelarna är mycket bra och deras rollgestaltningar superba känns det inte som om jag blir riktigt nöjd ändå. Det var en film om The Runaways jag hade förväntat mig, inte en om bara Joan och Cherrie. Det utelämnas allt för mycket om bandet och fokuseras mer på tidiga ambitioner än om vad som faktiskt kom att bli en stor succé! Filmen slutar när Cherrie Currie sätter ned foten och vägrar vara en bricka i spelet längre. Jag hade gärna önskat en mer komplett historia om vad som hände sen också. Jag hade gärna önskat mer utförliga fakta om man vad som hände med medlemmarna efter bandets upplösning och mer musik.

Ska sanningen fram så tror jag att min uppskattning av filmen främst beror på min medvetenhet om vad som faktiskt hände, till viss del beroende på dokumentären Edgeplay som kom för något år sen. Hade jag inte haft några som helst förkunskaper hade nog filmen varit ganska tråkig och seg och utan den där speciella nerven som behövs för att hålla historien intressant!

Den här recensionen är dedicerad till Sandy West, liksom filmen borde vara…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar