Recension: Skrink - 2009 - Kevin Spacey som hjärnskrynklare med egna problem...


Shrink
Regi: Jonas Pate
2009
Drama

Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter (Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider av paranoid  bacillskräck och Jemma, en svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns det hopp om räddning för dem alla?

Det här är väl kanske inte den mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av filmen och dess vändningar.



Jag är lite besviken på Kevin Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli roligt och realistiskt.

”Imponerande skådespelararsenal!”

Det som kanske ligger filmen lite i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö. Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut brister det förstås för honom.

”fullständigt magnifikt”

Det filmen egentligen går ut på, om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen att Dr. Carter hjälper sig själv under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar