Recension: The Grapes of Death - 1978



The Grapes of Death
Regi: Jean Rollin
1978
Horror

Elisabeth flyr ut på landsbygden efter att hennes tågreskamrat har blivit dödad av en galning. Hon märker snart att det ingalunda är frågan om en isolerad galning, snarare är alla hon stöter på mer eller mindre sinnesförvridna. De har sår på kroppen och framförallt i ansiktet och ser hiskeliga ut. En efter en försöker de döda eller komma åt henne med hon lyckas smita undan dessa horder av förruttnande människor som vill henne allt annat än väl. Men några få tycks ha klarat sig och hon sluter sig samman med denna lilla grupp. Det visar sig att dessa människor inte har druckit vin på ett bra tag. Boven i dramat är nämligen de bekämpningsmedel som druvorna är besprutade med. De gör människorna till galna mördare…

Det här är en film som oftast brukar sorteras in under zombiefilmerna. Men en riktig zombiefilm är det inte enligt min mening, åtminstone om man ska använda sig av den etablerade zombiemytologin som skapades med Romeros rullar. Det handlar således inte om några levande döda, det handlar heller inte om hjärndöd monster som bara vill äta hjärna och det är heller inte nödvändigt att skjuta dem i huvudet för att döda dem. I en ”normal” zombiefilm är dessutom vanligt att man inte riktigt vet vad som har orsakat själva zombieepidemin, så icke här! Det görs tidigt klart att det är besprutningen av vindruvorna som är boven i dramat.

Jag ser verkligen ingen nackdel i någon av dessa avarter från normen, snarare är det uppfriskande! Jag tycker om när man försöker göra det lite annorlunda än vad man är van vid. Dessutom ska vi komma ihåg att filmen gjordes i en tid när den numera så väletablerade zombiemytologin låg i sin vagga, samma år som Dawn of the Dead såg sitt ljus.

Jag har inte sett särskilt många rullar av Jean Rollin, men han är ju otvivelaktigt mest känd för sina vampyrrullar. Dessa brukar innehålla en hel del erotiska tagningar. Inte för att det någonsin blir pornografiskt men en hel del bröst brukar han ju få med i alla fall. Här är det faktiskt ganska sparsamt med den varan. Visst förekommer det även här, men levande döda, eller galningar, eller vad man nu vill kalla det för är väl inte ett riktigt lika laddat erotiskt begrepp som vampyrer. En enda ”full frontal nudity” finns det i filmen och så några tutt-scener då.

Däremot så är det väl inte så mycket till skräck heller om man ska vara ärlig. Sällan har jag sett en så romantiserad zombierulle och det är absolut ingen nackdel. Det här blir frisk fläkt bland allt stereotypiskt i genren och jag ser den här i samma dimension som Let Sleeping Corpses Lie när det gäller att bryta lite mot normen, kanske ändå mer. Hur som helst är det helt klart en rekommendabel rulle (vem hade trott något annat?) som man definitivt bör se om man skulle ha råkat missa den. En riktigt skön rulle men skön stämning helt enkelt!

Recension: The Grief - 2005



The Grief
Regi: Daniel Lehmussaari
2005
Horror

Några mediastudenter planerar ett ambitiöst projekt. De tänker filmatisera legenden om den svarta änkan – Norah Astor, och beger sig till en ödsligt belägen stuga som ska ligga i trakterna där legenden utspelas. Norah Astor var en ensamstående mor till två barn som en dag försvann. Hennes vädjan om hjälp ignorerades helt av byns invånare och framförallt av kyrkan då hon ansågs vara en häxa i förbund med djävulen. Ett par dagar hittade hon sina barn döda och svor att hämnas på dem som vänt henne ryggen, men blev bragd om livet, utstött och inget värd i kyrkans ögon. Några dagar senare var alla inblandade i hennes frånfälle döda och det sägs att hon än idag irrar omkring och söker efter sina döda barn.

Jag har tidigare kritiserat både Daniel Lehmussaaris filmer och andra för sin undermåliga engelska dialog och den är verkligen inte bra här heller men jag står ut med det. Jag har lärt mig att det finns andra kvaliteter som kan väga upp ett dåligt uttal och här kommer jag att redogöra för några. För den här filmen är absolut inte så dålig som några av skådespelarna kan få oss att tro. Daniel har en fallenhet för dialoglösa tillbakablickar, vilket han även bevisade i House of Orphans för något år sedan. För när vi får följa historiens början, via en tillbakablick eller två, är det en helt annan film vi får se! Det är riktigt spännande och filmmusiken förstärker historien till den milda grad att det faktiskt nästan blir lite otäckt emellanåt.

Bildspråket kunde vara taget ur valfri stumfilm och det menar jag absolut inte som något negativt. Det är en konst att kunna berätta en historia enbart i bilder utan dialog. Nu förklarar visserligen en röst för oss vad som sker, men det hade inte behövts. Jag tror att vi hade fattat bra ändå!

Historien som allt sammans kretsar kring är kanske lite tramsig och kunde skrivits bättre på flera plan men jag tycker den fungerar och allting behöver heller inte vara mångfacetterat och flerbottnat för att vara underhållande att se på. Det här är en film, som åtminstone jag ser ur skaparglädjens perspektiv. Det känns som om Daniel håller på att lära sig saker hela tiden och det känns som ett experimenterande också. Att få saker att fungera ihop med berättelsen, hur man löser problem som uppstår med en historia som egentligen inte lämpar sig i bildform etc.

Filmen är uppdelad i två delar, en prolog och en epilog kan man säga. Eller ja, en kortfilm och en epilog i alla fall. Det kanske blir lite för mycket försök att hålla historien vid liv, för i den här typen av spökhistoria går det ju lite ut på att spöket, den osaliga anden, eller vad man nu vill kalla antagonisten för, att inte dö utan komma tillbaka igen och igen. Och i och med att det finns en epilog kommer hon kanske tillbaka en eller två gånger för mycket. Jag vill inte avslöja några detaljer men lite tjatigt och förutsägbart blir det i slutändan.

Men på det hela taget gillar jag alltså filmen och jag ser verkligen fram emot framtida projekt från Daniel Lehmussaari!

Recension: The Gray Man - 2007



The Gray Man
Regi: Scott Flynn
2007
Thriller

Albert Fish är en grå gammal man som verkar alldeles harmlös och lurar samhället. I själva verket är han en blodtörstig seriemördare och kannibal. Han finns nöje i smärta, både tillfogad på sig själv och på andra. 1928 följer han tioåriga Grace Budd till en fest. Det är sista gången någon ser henne och Fish försvinner spårlöst. Men en envis detektiv på avdelningen för försvunna personer vägrar släppa fallet. Flera år senare lyckas han äntligen spåra Fish, bevisa hans skuld och få honom fälld för dådet.

Jag tror att de flesta skulle kalla Albert Fish för ett depraverat svin om de fick chansen. Men jag tror inte att han är så känd som en del av de andra seriemördarna och dårarna. Det finns hur många filmer som helst om Ted Bundy, Jeffrey Dahmer och John Wayne Gacy men så vitt jag vet bara en enda om Albert Fish. Jag tycker det är konstigt om man tänker på hans mentala hälsa. Det kanske har något med hans brott att göra, de är förstås tabubelagda eftersom de inkluderar att döda barn och äta av dem. Det är inget man kan exploatera hur som helst. Det faktum att offren var ganska få om man jämför med några av de mer kända seriemördarna kan förstås också ha något med saken att göra.

Jag tycker att Patrick Bauchau gör ett strålande jobb i rollen som Fish. Han är helt perfekt och håller intresset uppe när kameran flaxar iväg och förbjuder oss att se vad som egentligen händer offren. Och eftersom det inte finns ett enda tillfälle när man ser någon visualisering av vad som händer offren, är det behövligt med en stark skådespelarinsats. Han kan förvandlas från den älskvärda äldre mannen till en riktig skitstövel på ett ögonblick och det är snyggt porträtterat. De andra roller fungerar bra också men inte om man jämför med titelrollen.

Jag tycker det är synd att filmen är uppdelad i två filmer. Vi har storyn om Fish, som är helt ok även om jag skulle vilja ha lite mer spänning inbakat i handlingen. Sen har vi den andra halvan av filmen, berättat i fragment samtidigt, om detektiven som arbetar med försvunna personer och som slutligen fångar Fish. Dessa delar är så noir-iga att de stör det naturliga flödet av filmen. De passar inte in med huvudhandlingen men jag hade inte brytt mig lika mycket om det inte var så mycket noir hela tiden.

Så på det hela taget var jag ganska besviken. Jag tycker det borde finnas en mer revolterande film om Fish och det borde inte vara så svårt att uppnå om man betänker vilka brott han gjorde. Jag behöver en kompaktare historia och en psykologisk djupanalys av hans psyke, men jag antar att det får duga så länge…

Grimm Love aka Rohtenburg - 2006 - Inspirerad av den "tyske kannibalen" Armin Meiwes



Grimm Love
Aka: Rohtenburg
Regi: Martin Weisz
2006
Drama/Thriller

Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats. Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på Oliver Hartwin arv…

Om det inte framgår tydligt nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.

Till att börja med så berättas historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur detta utanförskap.

Jag vill nog också påstå att den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen) är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.

Att Katie (Russell) blir mer och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster på ämnet!

Se den idag!

Recension: Guinea Pig: He Never Dies - 1986




Guinea Pig: He Never Dies
Regi: Masayuki Kuzumi
1986
Horror

En man sitter instängd i sin lägenhet, deprimerad och tyngd av att ingen tycks sakna honom. När han till slut har sjunkit så djupt man överhuvudtaget kan sjunka återstår bara för mannen att ta livet av sig. Han börjar skära sig i handlederna bara för att upptäcka att han faktiskt slutar blöda och att det inte alls gör ont. Frustrerad över det han upptäcker hos sig själv, att han inte kan dö. Börjar han vanställa sin kropp på alla möjliga sätt. Han ringer också till en arbetskollega som han ber plocka med sig lite saker till honom. Kollegan har ingen aning om varför han ska plocka med sig t.ex. en yxa och en häcksax men gör det i alla fall. Synen som möter honom i mannens lägenhet är en groteskt lemlästad man som fortfarande lever.

För de av er som läst mina andra recensioner på de tidigare filmerna i serien kan jag säga att det här inte ens kommer i närheten av att vara chockerande på nåt sätt. Visst är de sekvenser där riktigt med blod förekommer välgjorda men lika ofta kan man direkt se hur det är konstruerat och trickfilmat, någon som inte varit alls lika påtagligt i de tidigare delarna.

Filmen har heller inte den amatörkänsla som återfinns i de tidigare två filmerna även om man inleder med att berätta lite om olika seder och bruk runt om i världen. Detta är en trovärdig inledning som ser ut precis som om en collageprofessor ska redogöra för en ny upptäckt. Man påstår i denna inledning att tittaren ska få se en film av en händelse som ägt rum och att det som syns i filmen är på riktigt. Det blir nästan lite komiskt och det känns nästan som om man driver lite med sig själv eller kanske rent av mondo genren, eller åtminstone det som mondo förknippas mest med idag – Faces of Death.

Tror du att du ska bjudas på samma motbjudande film som tidigare är du helt fel ute. Det här påminner mycket mera om de mest komiska inslagen i Faces of Death än något annat. Visst blir man säkert chockad av det här om man inte är insatt, men de personerna skulle å andra sidan aldrig införskaffa det här. Guinea Pig har ju ord om sig att vara bland det värsta som finns att uppbringa men det stämmer absolut inte in på den här filmen. Jag gillar stark film men det här blir bara för komiskt. Skådespelarinsatserna är inget vidare och även om det kanske inte är på just dessa som filmen byggs, är det trots allt en viktig del av förklaringen till att det tyvärr inte blir trovärdigt.

Nu ska det väl sägas till filmens försvar att den trots allt är nästan tjugo år gammal och när den kom mottogs den med all säkerhet i en helt annorlunda filmklimat.

Jag vill ha tillbaka amatörkänslan!

Banana Joe – 1982 - Lättsamt med Bud Spencer




Även om jag anser mig vara en filmfreak av stort format tror jag inte att jag har sett enda enda film med Bud Spencer och Terence Hill. Eller förresten, Terence Hill gjorde ju fenomenala My Name is Nobody! Det är Bud Spencer som min referensram saknar. Förresten har jag heller inte sett någon av alla de filmer de gjorde tillsammans, tror jag inte i alla fall. Detta måste göras något åt och eftersom jag är ambitiös med mina projekt har jag införskaffat en hel del av dennes filmer. Faktum är att många av dem legat i flera år osedda men nu är det i alla fall dags för en av dem.

Bud Spencer spelar en bananodlare som inget hellre vill är att sölja sina bananer i stan och samtidigt införskaffa det som behövs till hans by. Han är en enkel man, men stark och stor som få och när en affärsman försöker få monopol på alla bananhandel i hela världen sätter sig Banana Joe (Spencer) på tvären. Han vill egentligen bara att rätt ska vara rätt och är sannerligen inte intresserad av pengarna. Men affärsmannen vill stoppa Banana Joe och sno åt sig allt för sig själv och skickar lagen på honom. Det visar sig nämligen att Joe saknar tillstånd att handla med bananer och för att få ett sådant måste han ha en födelseattest, för att få det måste han ha en identitetshandling, för att få det behöver han en födelseattest…




Det finns en viss humor i den eviga rundgången som inte tycks gå att komma ur men för det mesta är filmen bara dum. Den är inte en tramsig eller löjlig utan bara dum! Men av någon konstig anledning är den ändå underhållande i sin dumhet. Det är kalkonhumor när den är som bäst och jag får lov att säga att dubbningen är bland det västa jag har sett på mycket länge! Bud Spencer är faktiskt tämligen karismatisk trots att han egentligen inte agerar speciellt väl. Oftast är det väl situationskomik det handlar om men allt som oftast är det inte speciellt roligt, det är bara… dumt!

Men trots detta känner jag att den här inkörsporten varit givande och att resten av mina införskaffade filmer kommer att ses inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är trots allt en hel del feelgood över det och det känns heller inte som att man har haft så stora pretentioner.

5/10




Recension: Gag - 2006



Gag
Regi: Scott W. McKinley
2006
Horror

Två tjuvar bryter sig in i ett hus där de hört att det ska finnas ett kassaskåp med massa pengar. Snart upptäcker de dock att allt inte står riktigt rätt till och att det finns en man fastbunden i en säng i källaren. Huset bebos nämligen av en psykopat som, till deras fasa, tar dem till fånga för att utöva sina perversa lustar på dem. Det blir en resa genom tortyr och förnedring där man aldrig kan vara säker på vem som överlever och kanske heller inte vem som är offret och vem som är förövaren.

Efter att ha sett alla filmerna i Saw-serien, Hostel och Hostel 2 samt även mer extrema filmer som August Underground och liknande kan man väl kanske tycka att man borde vara immun mot den här typen av tortyrskildringar. Men här görs det på ett lite annorlunda sätt. Det är väl egentligen inte den visuella biten som är häpnadsväckande utan snarare den uppfinningsrikedom man haft när man skrivit filmen och kommit på vilka metoder som ska användas. Det är innovativt tänkande och även om man inte får se allting in i minsta detalj så är det synnerligen effektivt, kanske än mer så när man inte får allting nedtryckt i halsen (så att säga), utan får tänka sig en del själv också. Min fantasi är mycket värre än vad någon någonsin kommer att komma visa i bilder, den saken är klar!
                     
Så långt är det frid och fröjd, men det finns nackdelar med filmen också. Det fokuseras allt för lite på den innovativa tortyren och kanske en aning för mycket på den maktkamp som sker mellan offer och förövare. Någon flyr, blir infångad/lurad igen och så vidare. Det blir lite tjatigt i slutändan och faktiskt lite segt även om filmen bara är drygt åttio minuter lång. Det är heller inte särkilt bra skådespeleri eller regi, men man kan inte få allt och den amatörmässiga känslan glömmer man snart bort, eller väljer åtminstone att ignorera.

Till filmens nackdel är också att det är lite för lått att räkna ut hur det ligger till och det som antagligen skulle komma som en överraskning blev istället ganska förutsägbart. Kanske låter man sig luras lättare om man brister lite i erfarenhet och jag tror också att filmen i sig kan verka mer skrämmande då.

En annan sak man måste lägga märke till är miljöerna! Man har verkligen lagt ned tid på att få varje detalj rätt. Detta är både positivt och negativt tror jag. Man har gjort det fullt ut och det kanske blir lite over-the-top med all skitighet ibland. Jag får lite vibbar av Stanzes Scrapbook när jag ser den men här ser det lite konstruerat ut. Jag vet inte om det är den klara bilden som ställer till det eller vad det är. Det känns lite för mycket ibland bara. Kanske beror det på att man kanske inte hade behövt hänga tavlor med groteska motiv på varje vägg utan skapat någon form av medelväg istället.

Å andra sidan belyser miljöerna de psykotiska problem som mördaren uppenbarligen lider av och det är ju naturligtvis bra. Det finns också en drömsekvens i filmen som vid första ögonkastet verkar vara onödigt satirisk men som med facit i hand nästan känns genialisk.

Allt som allt är det här en klart sevärd rulle!

Recension: Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood - 1985



Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood
Regi: Hideshi Hino
1985
Horror

Åter igen når en film den japanska polisen, en film som visar ett grovt våldsbrott i utstuderad detalj. En man iklädd samurajhjälm lemlästar en kvinna och filmen visar alla små detaljer. Från hur han drogar henne till hur han skär av samtliga extremiteter på kvinnan kropp. Det är helt uppenbart att mannen tycker det han gör är väldigt vackert och att han inte gör det av hat eller i ren ilska.

Den här filmen saknar tyvärr all den atmosfär som gjorde den första filmen så otäck. Visst ser det ganska trovärdigt ut när mannen karvar i sitt kvinnliga offer men känslan av avsky och den där klumpen som fanns i magen i den tidigare delen återfinns aldrig. Man slås över hur sjuk mannen är som tycker att blod som pumpar ut från den lemlästade kvinnans kropp är det vackraste som finns och det är nästan honom man tycker synd om, inte det kvinnliga offret.  Blod finns det förstås i massor i den här delen. Det är den blodigaste av dem alla men jag föredrar personligen att använda huvudet och bli berörd på ett mer psykologiskt plan. Som det är här överöses man med blod medan filmskaparen nästan tycks stå och mana på. Lite för övertydligt och det funkar i alla fall inte riktigt för mig.

Själva rummet där han håller till är ganska sjabbigt och väggarna är fulla med blodstänk, detta vittnar om att det inte är första gången liknande dåd genomförs. Det är många närbilder på hur kvinnans olika extremiteter skärs, hugs och sågas av och har man livlig fantasi kan det nog funka men efter ett tag ser man bara blodet. Kanske blir man immun efter ett tag eller också letar man efter sätt att se att det faktiskt inte är på riktigt, långtråkigt i längden.

Till skillnad från första filmen måste här finnas en person som håller kameran utanför bild, det kanske inte låter helt otroligt att de är två om det men mannen hänvisar hela tiden bara till sig själv så man får aldrig den rätta trovärdighetskänslan av antalet personer i rummet. Det känns heller inte alls lika amatörfilmat som det gjorde i första filmen, ett klart minus eftersom trovärdigheten drabbas högst negativt.

Recension: Flickan Som Lekte Med Elden - 2009



Flickan Som Lekte Med Elden
Regi: Daniel Alfredson
2009
Thriller

Lisbeth Salander (Noomi Rapace) har varit borta från Sverige en tid men är nu tillbaka för att se till att hennes övervakare sköter sig enligt deras ”överenskommelse”, eller rättare sagt med den hållhake hon har på honom. Samtidigt börjar Mikael Blomkvist (Mikael Nyqvist) arbeta med Dag (Hans Christian Thulin), som har gjort grundliga efterforskningar i sexhandelsträsket och står i begrepp att avslöja flera tunga namn i samband med den trafficking som detta innebär. Plötsligt hittas Dag och hans flickvän, som är i stånd med att publicera en avhandling i samma ämne, mördade. Lisbeth blir snabbt huvudmisstänkt då hennes fingeravtryck finns på mordvapnet, som för övrigt tillhör hennes övervakare Bjurman (Peter Andersson) som också hittas mördad!

Det är ett tufft och otacksamt jobb för Daniel Alfredson att ta över rodret från Niels Arden Oplev som regisserade den första filmen i trilogin – Män Som Hatar Kvinnor, som alla, inklusive mig själv, verkligen älskade. Och inte nog med de förväntningar alla har på filmen, han har sannolikt haft en betydligt mindre budget att jobba med då filmen ursprungligen var tänkt för TV.

Men jag tycker han lyckas bra! Filmen är tät och intressant och fördjupar oss i karaktären Lisbeth Salander. Låt vara att Noomi Rapace inte är fullt lika knivskarp i rollen den här gången, men det är ju å andra sidan inte någon nyhet längre heller. Man har förväntningar på rollkaraktären som saknades i första filmen där regissören åtnjöt lyxen av att kunna introducera karaktärerna och chockera oss en smula med dem. Här väntar vi oss istället vad som ska ske och Lisbeths våldsamheter kommer lite i skymundan.

”Jag är helnöjd måste jag säga”

Däremot får vi, som jag nämnde förut, mera kött på benen kring hennes bakgrund och det gillar jag. Att jag såg fram enormt mycket mot den här filmen efter att ha sett Män Som Hatar Kvinnor var jag väldigt tydlig med men det vet i tusan om jag inte ser ännu mer fram emot sista av avslutande delen i trilogin – Luftslottet Som Spränges, nu! Flickan Som Lekte Med Elden var egentligen bara en mellanfilm som gav oss några få svar men var historien kommer att sluta får vi allt vänta på!






Skådespelarna runt omkring Noomi Rapace fungerar ganska bra. Den svenska skådespelareliten är väl inte fullt lika närvarande den här gången men Lena Endre och Per Oscarsson går det inte att klaga på, och inte på Mikael Nyqvist heller! Däremot är det lite si och så med de lite mindre rollerna. Flera av dem är ganska bedrövliga och det drar väl ner intrycket en smula kanske. Förresten så medverkar Paolo Roberto i en liten roll – som sig själv, och sådana grepp är ju alltid trevliga även om han inte imponerar så där väldigt.

Hur som helst är det en riktigt stabil film som utan vidare konkurrerar med och kanske till och med passerar det flesta svenska polisfilmer de senaste åren. Den har ett djup som dessa filmserier nästan helt saknar vilket skapar en spänning och ett personligt engagemang hos åskådaren. Jag är helnöjd måste jag säga och då är det här ”bara”, som jag nämnde tidigare, en mellanfilm!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977



Gestapos Last Orgy
Aka: L’ultima Orgie del III Reich
Regi: Cesare Canevari
1977
Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.
                     
Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Guinea Pig: The Devils Experiment - 1985




Guinea Pig: The Devils Experiment
Regi: ??
1985
Horror

En videoband märkt ”Devils Experiment” dimper ned hos Tokyopolisen. Det finns inga spår av vem eller vilka som kan ha skickat filmen. Ett brev medföljer som förklarar att videon har dokumenterat ett vetenskapligt experiment för att se hur mycket både fysisk och psykisk smärta som kan uppleves innan man ger upp själva livet. Man vet inte vilka som ligger bakom bandet men det anses vara otänkbart att filmen är gjord bara på kul. Det måste finnas någon större grupp eller myndighet i bakgrunden. Efter att experterna tittat om och om igen på bandet vet man inte om filmen visar början eller slutet på experimentet.

En av de mest hatade och älskade filmerna någonsin, ökänd även bland de mest fanatiska av de mest extrema genres. Då frågar man sig: är det här bra? Nja, som så ofta annars beror det på både filmskaparens syfte och vad man egentligen är ute efter. Att filmen är otroligt stark och i princip är väldigt trovärdig råder det inget som helst tvivel om och jag tror att det var det filmskaparen var ute efter. Att skapa en film som folk skulle prata om i åratal och som skulle äckla och chocka. Filmskaparen har lyckats i detta avseende.

Vad är man då som tittare ute efter? Kanske är även tittaren ute efter att chockas, jag vet att jag personligen älskar när filmer tänjer på gränserna och kanske t o m skapar något nytt. Kanske ser man filmen just för att den är så omtalad och har fått just det rykte som filmskaparen ville att den skulle få. Oavsett skälet till att se den, så är det inget för den normala tittaren, det är mycket magstarkt och i princip utan handling och jag tycker det är på sin plats att faktiskt utfärda en VARNING! för filmen. Så, nu har jag bidragit ytterliggare till hypen kring denna film.

Ska man se till effekterna i filmen, så känns de väldigt realistiska, kanske kan man ha en åsikt om hur tyst offret egentligen är, men det kan ju å andra sidan ha sina orsaker. Hon borde ju t.ex. vara i djup chock och vem vet hur man reagerar då? Kanske trappas kroppens förmåga att uppfatta smärta ned efter att ha utsatts för den kontinuerligt under lång tid?

Personligen tyckte jag inte att själva bilderna och egentligen heller inte själva tortyren var något speciellt hemskt, utan det var den råa stämning som finns i hela filmen. Även om de bara snurrar henne på en stol i femtioelva varv eller ger henne hundratals örfilar så finns ändå själva tanken där. De tänker plåga henne tills hon dör, eller rättare sagt: de tänker se hur mycket hon tål innan hon dör.

Filmen är knappt trekvart lång och det räcker, det gör dessutom illusionen av äkta amatörfilmad tortyr starkare.

News: The Killing Games


Banned from Edmonton International Film Festival! Now it gets it's premiere on The Calgary International Film Festival insted. There are a few picture from the film below!




















Recension: Flood - 2007



Flood
Regi: Tony Mitchell
2007
Action

Skotska Wick drabbas av en oförutsägbar flodvåg som bokstavligt dränker staden. Katastrofen i Wick är ett faktum, men trots att experterna avfärdar ytterliggare hot som mycket osannolika, visar det sig att det här bara är början. Flodvågen är på väg mot miljonstaden London och allt för sent upptäcker man att den stora barriären i Themsen inte kommer att klara av att stoppa de enorma vattenmassorna. Myndigheterna står lamslagna och tiden rinner iväg, snart finns det bara ett par timmars utrymme för åtgärd innan miljontals människor drabbas av det ofantliga vattenflödet. Är den största översvämningskatastrofen genom tiderna ett faktum?

Genast när jag fick filmen i min hand förstod jag att det här skulle vara en film i min smak, åtminstone vad gäller handling och såna saker. Katastrofer är alltid kul, framförallt när det handlar om naturens egna krafter och inte människotillverkade mackapärer som fått solsting, eller annat, och löper amok. Visserligen kan man inte låta bli att blanda in att Themsenbarriären skulle vara felkonstruerad (i bästa The Towering Inferno stil), eller snarare felplacering, men man får aldrig uppfattningen av att det skulle ha skett av girighet som annars är ganska vanligt.
                     
Att sen filmen är brittisk är inget som gör något. Den brittiska stilen är som vanligt betydligt mer dokumentarisk och mindre spektakulär än sina amerikanska ekvivalenter. Detta innebär också att det läggs mer fokus på själva dramaturgin i historien och en smula mindre på effekterna. Inte för att dessa på något sätt är undermålliga, jag tycker faktiskt det är riktigt snygga datorgenererade effekter, utan snarare att historien bärs upp av karaktärerna istället.





Skådespeleriet är klart stabilt och även om jag inte är riktigt överens med gestaltningen av Professor Morrison (Tom Courteney) har jag i övrigt inget att klaga på. De lyckas ofta få mig emotionellt påverkad och det är inte svårt att sätta sig in i deras situation. Karaktärsbyggnaden är det kanske lite si och så med, men vi får i alla fall tillräckligt mycket bakgrundsfakta för att bry oss om dem. Visst, manuset får väl dem göra ganska dumma saker emellanåt och alla vändningar när det gäller beslutsfattande och auktoritet är kanske inte helt logiska, men det är av underordnad betydelse i det här fallet anser jag. Stilen är viktigare än logik och vad det anbelangar brukar inte Hollywoods blockbusterrullar vara begåvade med så värst mycket logik heller, så fick jag det sagt!

I filmen refereras till översvämningskatastrofen i New Orleans 2005. Man menar att det var ingenting mot vad Londonborna står inför. Detta kan mycket möjligt vara sant, även om det möjligen känns osmakligt att förringa verkliga katastrofer av den natur filmen gestaltar. Personligen gick förvisso inte mina tankar inte New Orleans utan till Tsunamikatastrofen i Asien 2004 och med det i bakhuvudet blir filmen än mer skrämmande och påtaglig.

Moder natur är definitivt inte att leka med!

Recension: Giallo - 2009



Giallo
Regi: Dario Argento
2009
Thriller

I Turin härjar en bestialisk seriemördare, han tycks hata allt som är vackert och skyr inga medel för att förstöra de vackraste ansikten och de vackraste kropparna på de kvinnor han torterar till döds. När den amerikanska modellen Celine försvinner tar hennes syster Linda kontakt med polisen för att anmäla hennes försvinnande. Kriminalinspektör Enzo Avolfi tror att det är värre än så, att Celine har hamnat i händerna på den brutale mördaren. Han skulle bara veta hur rätt han har…

Om sanningen ska fram så var det väl egentligen ganska många år sedan Mäster Argento släppte ifrån sig något värdigt en mästrare. Men gamla vanor sitter i länge och det finns fortfarande att enormt intresse av att se hans filmer för mig. Jag förväntar mig inte längre att de ska vara mästerverk utan nöjer mig om de är sevärda. Några har under årens lopp varit under eller långt under förväntan, som Mother of Tears nu senast eller Phantom of the Opera för några år sedan och några har varit rätt så bra utan att vara i närheten med de tidiga mästerverken. Jag gillade till exempel The Stendahl Syndrome rejält när den kom.

Men det här är alltså Giallo, en titel som åtminstone får mig att tänka på de tidiga filmerna, gjorda i en stil med skitiga, brutala och våldsamma mord och en utredning som sedan ska ta oss med på en hisnande färd bland ledtrådar och villospår för att sedan ge oss den långsökta och krystade sanningen. En giallo helt enkelt, denna form av italiensk thriller som så många av oss verkar älska! Det är bara det att Giallo är ingen riktig giallo, det är möjligen ett försök att efterlikna en, men det är och förblir i så fall en kopia av den verkliga stilen. Det är på tok för mycket klichéer som borde ligga långt under Dario Argentos värdighet att använda. Det är lite trist.

Men filmen tar sig och när den väl har kommit igång och halva har gått eller så kanske så blir det faktiskt bättre. När jag tänker efter så sker det faktiskt en intresseförändring när Adrien Brody stiger in i handlingen. Jag tycker nog att en skådespelare av hans kaliber borde kunna leverera en vassare rolltolkning än så här men så känns det inte som om Dario Argento har personinstruerat sina skådespelare så väldigt mycket heller. Men det finns några bra mordsekvenser som inte är så pjåkiga. Mördaren, som visserligen inte är okänd för oss tittare är ganska karismatisk och till viss del fascinerande. Kanhända är hela storyn lite tunn och lite enkel men det har aldrig hindrat filmskapare från att göra visuellt bländande filmer förr, se bara på Avatar!

Men bländande är det inte. Det är en högst medelmåttig film egentligen men faktiskt sevärd trots allt och det är ju som sagt allt jag kräver av en film från Dario Argento nuförtiden. Det är långt ifrån det bästa han har gjort, men det är långt ifrån det sämsta också. Det är en klart sevärd rulle, och definitivt för en komplettist. En helt ok rulle med andra ord bara man tar den för vad den är och inte förväntar sig att den ska leverera det som titeln anspelar på. Titeln har helt andra förklaringar…

Recension: Gutterballs - 2008



Gutterballs
Regi: Ryan Nicholson
2008
Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!
                                  
Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.







Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!