Recension: 2001 - A Space Odyssey - 1968

2001 - A Space Odyssey

Regi: Stanley Kubrick

1968

Sci-Fi

Skriven av: Roger Persson

Tidigt i den mänskliga utvecklingen, på gränsen mellan apa och människa, dyker mystiska, svarta monoliter upp som verkar ha någon form av inverkan på människans evolution. Tusentals år senare hittar människan åter en av de mystiska monoliterna, denna gång på månen. Dess ursprung och funktion är höljd i dunkel, men det visar sig senare att det verkar finnas någon form av koppling till Jupiter. En expedition skickas 18 månader senare iväg mot Jupiter. Ombord finns tre nersövda forskare, astronauterna Bowman och Poole samt den senaste superdatorn med artificiell intelligens, H.A.L. När de närmar sig expeditionens mål börjar dock H.A.L. att uppföra sig märkligt…

          

Låt mig konstatera en sak direkt, detta är en fantastisk film. Stanley Kubrick var en i många avseende fantastisk regissör, men enligt mitt förmenande är detta det bästa som han har åstadkommit. Han lyckades med mycket små medel skapa en smygande, isande spänning med hjälp av ett suveränt bildspråk, där människan och dess maskiner ofta ställs i relief mot det väldiga, svarta och tysta universum som de är på väg att utforska. Dialogen i filmen är väldigt återhållen och det finns långa passager som inte innehåller någon dialog alls, men detta är ett helt medvetet drag från Kubrick som använder det till sin fördel. Detta stärker nämligen bara känslan av den enorma utsatthet som astronauterna Bowman och Poole och dess följslagare, superdatorn H.A.L., har att tackla.

                                                                   

Manuset av Kubrick och Arthur C. Clarke väcker även oerhört intressanta frågor ur en rent filosofisk synvinkel. Det verkar som om mystiska krafter (i form av de svarta monoliterna) på något sätt är delaktiga i människans evolution, allt emedan människan själv så småningom utvecklar sin egen överman i form av artificiell intelligens, superdatorn H.A.L. Denne börjar dock efterhand bete sig mer märkligt, vilket kulminerar i en tvekamp mellan Bowman och H.A.L. Det visar sig dock paradoxalt nog strax innan filmens slut att H.A.L. nästan framstår som mer mänsklig och empatisk, än vad människorna själva gör, när den förmodat ofelbara H.A.L. inser att Bowman är på väg att stänga av honom. I ett närmast desperat försök att rädda sig själv från undergång försöker en mycket ödmjuk H.A.L. att övertyga Bowman om att han är medveten om att han har gjort fel och ber om förlåtelse, dock utan att hörsammas

från en tillsynes mycket hämndlysten Bowman.

Det avslutande mötet mellan Bowman och den mystiska kraften där livets cykel sluts på en plats där tid och rum verkar ha förlorat sin traditionella mening är briljant och lämnar dörren öppen för många alternativa tolkningar av dess innebörd. Är det slutet på människans evolution som vi bevittnar, eller kanske början på evolutionen av en ny form av intelligens? Eller är det kanske rent av en varning från den mystiska kraften till människan att det är detta väsens uppgift av skapa intelligens i universum, inte människans? Och om så är fallet, så är det kanske också en påminnelse om att evolution är något oundvikligt och att människan för eller senare kommer att konkurreras ut av någon ny form av överlägsen intelligens. Detta lämnar naturligtvis även fältet öppen för en intressant tolkning av människans förhållande till H.A.L. och A.I. överhuvudtaget, nämligen att människan har fullgjort sin evolutionära utveckling i och med skapandet av H.A.L. Detta skulle i så fall inte ha skett i trots mot monolitkrafterna utan det skulle i så fall innebära att H.A.L. hela tiden har varit det mål som vår evolution oundvikligen för eller senare skulle ha resulterat i. I filmens början ledde monoliternas påverkan till att apan utvecklades till människa, i slutet leder de människan till A.I. genom utvecklandet av H.A.L. i sitt sökande efter monoliternas innebörd.

Svaret kan förstås mycket väl vara en kombination av alla, men personligen tror jag att Kubrick och Clarke hade för avsikt att låta slutet vara just tvetydigt och öppet för tolkningar. Clarke själv har faktiskt påstått just detta, att varken han själv eller Kubrick under arbetet med manuset hade någon egen klar idé om vad den "sanna innebörden" i historien faktiskt är, annat än att det ska återknyta till idén om ständig evolution i universum.

Nå, alldeles oavsett vilken tolkning man vill göra, så kan i alla fall jag till slut bara konstatera att denna film är ett genuint mästerverk, utan tvekan en av de absolut bästa som någonsin gjorts, alla kategorier!