Recension: Begotten - 1991



Begotten
Regi: E. Elias Merhige
1991
Drama/Horror

Gud begår självmord för att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna föder sedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medan ansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget, men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidare självklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutom varit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligen finns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns just som beskrivits ovan.
                                         
För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt, och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det är ibland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extrema närbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där det verkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad som egentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns heller ingen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud på ett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger i bakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.








För det handlar verkligen om groteska och morbida filmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trots svårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras med något från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring av oerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skulle kunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska om symbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men att påstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejäl överdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egen tolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag tror inte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör på ett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan att nödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag ta tillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också. Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jag såg filmen:

En intellektuell utmaning.
Stor konst
Vackert
Makabra och groteska bilder
Inte motbjudande
En visuell vandring
Fascinerande
Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

Recension: The Marsh – 2006



Det här är en ganska typisk spökthriller egentligen. Kanske är den något mer effektiv än vad snittet bland de här filmerna är och de beror i så fall på skådespelarna. Min favorit Forest Whittaker är visserligen inte med så mycket och det han gör är på rutin, men jag gillar honom skarpt och han har en närvaro som är sällan skådad. Gabrielle Anwar är både vacker och duktig på det hon gör och levererar absolut trovärdighet. Det finns förstås ett mysterium att fokusera på, det finns helt enkelt en anledning till att hon ser syner. Det är inte jättesvårt att gissa sig till hur det hänger ihop innan man blir levererad svaren, men jag ska erkänna att jag var lite off på ett par detaljer. Sådant är alltid kul, när man tror sig veta precis och sedan visar sig har en smula fel. Hur som helst är det helat klart en film som duger för en och en halv timmes underhållning men kanske inget som klarar ytterligare en genomtittning.

6/10