Recension: Frozen Kiss – 2009




Ett yngre par fastnar i snöstormen och vet inte riktigt var de är. Till saken hör att de hela tiden ser syner av sådant som inte finns, men det vet de förstås inte själva! De är övertygade om att de är förföljda av både döda människor och skinnhuvuden som torterar folk och som har någon form av mässa i närheten av där de befinner sig – var det än är.

Det låter mysigt eller hur? Nja, det framställdes inte riktigt så som jag hade tänkt mig det i förväg. Det mesta filmen visar är istället relationer mellan personer som står någon av de båda försvunna nära. Självklart får vi också följa dem som är försvunna men det blir aldrig så där dramatiskt som den här typen av film har potential att bli. Skådespelarna är ganska dåliga över lag och på det hela taget är det faktiskt inte mycket att hänga i granen. Den passar förmodligen bara en sådan som jag som måste se allt och som inte nöjer sig förrän man utökat referensramen in absurdum!

4/10

Recension: Wallander: The Man Who Smiled – 2010



Den här brittiska versionen från 2010 av Mannen som log från 2003 lider i stort sett av samma problem som de övriga filmerna om Wallander med Kenneth Branagh i huvudrollen. Svenska namn och platser blir nästan lite löjväckande med det engelska språket. Till exempel så låter Ystad, Tomelilla, Torstensson, Magnus, Sten och Anders helt enkelt fel. Skådespeleriet är dock ovanligt bra och Kenneth Branagh gör en strålande insats som Wallander. Övrig skådespelararsenal är också bra men karaktärerna är lite tråkiga. Tråkigast av allt är dock att själva historien – fallet, är lite för enkelt. Man har inga som helst problem med att räkna ut vad som kommer att hända, hur det hänger ihop och vem som är den skylidiga och det var inte så bra kanske. Fel jag tycker filmen trots allt är ganska charmig och underhållande, mycket tack vara närvaron i skådespelet förstås och utdelar ett skapligt betyg! 

7/10