Recension: Gutterballs - 2008



Gutterballs
Regi: Ryan Nicholson
2008
Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!
                                  
Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.







Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Arkitektens Mage - 1987 - Lite av en klassiker



Arkitektens Mage
Aka: The Belly of an Architect
Regi: Peter Greenaway
1987
Drama

Arkitekten Stourley Kracklite anländer till Italien tillsammans med sin fru för att hålla i en utställning av en italiensk arkitekt – Boullée. Snart börjar han bekymra sig för sin mage, han är övertygad om att det är något fel med den, cancer eller förgiftning eller något annat som gör att han är döende. Han tror till och med att det är hans gravida fru som ligger bakom. Han blir besatt av detta och ju mer saker och ting går emot honom desto större problem får han. En konkurrent som Kracklite inte tycker om verkar försöka ta över utställningen med alla medel och inte bara utställningen, han stöter också på Kracklites fru. Slutligen är allting i gungning runt Kracklite, han har ingen aning om något längre och verkar mest vara fäst vid sitt eget ego och att slåss med näbbar och klor för att inte hans konkurrent ska kunna stjäla showen för honom.

Redan i några av de första scenerna reagerar jag för att filmen verkar bestå av illa utförda scener framför blue- eller greenscreen. Det stör mig en hel del men eftersom filmen trots allt ä från 80-talet väljer jag att hellre fria än fälla. Jag märker också snabbt att jag intresserar mycket mer för filmen är vad jag borde göra. Ämnet om en arkitekt som får magproblem är ju inte så kul kanske men på något sätt blir det oerhört intressant att se vad som kommer att hända ändå. Brian Deenehy gör ett fantastiskt jobb som den plågande arkitekten och jag måste erkänna att jag inte trodde att han ha de sådant skådespel inom sig! Verkligen imponerande!

Det som är intressant är inte heller magproblemen, om Kracklite blivit förgiftad av fikon eller inte. Det är själva bakgrundshistorien som är de väsentliga. Arrogansen som han uppvisar och den spiral av dekadens han tycks nedstiga i. Allting tas ifrån honom på ett eller annat sätt och han har ofta sig själv att skylla. Ingen står till slut ut med hans sätt och slutligen blir han fråntagen äran av att få leda utställningen.



Hans fru försvinner från hans liv och till slut återstår inte något av hans eget liv heller. Han har förlorat allt. Detta är ingen spoiler på något sätt, informationen finns dessutom att läsa på omslagets baksida. Nej, Hur det kommer att gå är tydligt! Det intressanta är vilka vägar det ultimata förfallet tar.

Det finns komiska passager lite här och där och det är inte riktigt ett fullblodsdrama. Och tur är väl det kanske, det kunde ha blivit lite för tungt om det inte fanns möjlighet att pusta ut lite längs vägen. Som det blir nu är det en underhållande film som inte nödvändigtvis dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge men jag känner att jag måsta utforska Peter Greenaway lite närmare framöver!

6/10

Recension: Funny Games - 1997




Funny Games
Regi: Michael Haneke
1997
Drama/Thriller

Två unga välutbildade män bestämmer sig för att terrorisera en familj på semester. De kallar varandra för Peter och Paul men även för andra namn som Tom och Jerry eller Beavis och Butthead samt leker blodiga och sadistiska lekar med familjen. Genom diverse hot får de familjemedlemmarna att förnedra sig själva och när Georg, Anna och deras son Georgie, som familjen heter, väl börjar gå med på att förnedra sig själva på detta sätt förändras reglerna och Anna tvingas bland annat välja vem som ska plågas, hon själv eller hennes älskade make.

Det här är nog ingen film som passar alla. Det tror jag nog att jag kan säga med ganska stor sannolikhet. Vilken film är förresten det? Handlingen är tämligen simpel men skickligt berättad, skådespelarna är riktigt bra och allt som sker är helt trovärdigt. Filmmusiken är sparsam men när den trots allt finns där, är den nästan öronbedövande metal eller följsam klassisk musik. Bra kontraster som faktiskt har en mening. Tittaren tvingas också tänka själv och får inte hela filmen nedkörd i halsen.

Handlingen är tämligen simpel har jag skrivit, men ska sanningen fram så är den nog allt annat än enkel och simpel, snarare mångfacetterad och djup. Jag kan också konstatera att behållningen av faktiskt växer när man inte längre ser den för första gången, man vet redan vad som ska hända och kan koncentrera sig på regissörens små och subtila insinuationer och förstår således betydligt mer av filmens underliggande budskap.

Filmen är något så ovanligt som en film som föraktar sin våldsälskande publik och samtidigt bjuder på en riktigt våldsam föreställning. Därmed inte sagt att våldet utförs i bild. Det mesta av våldet får man själv tolka sig till och kanske är det kontrasten mellan våldet och våldet utanför bild som gör att man behåller intresset för filmen och inte stänger av och går därifrån för det är en ganska obehaglig film. Våldsutövarna vänder sig då och då direkt till publiken och därigenom blir publiken en aktiv del av filmen. Tanken är, som jag tolkar den, att få folk att tänka efter varför man egentligen valt att se filmen.

När jag tittade på extramaterialet på Nobles nya utgåva fick jag bekräftat mina teorier ovan i en intervju med Haneke. Tankeställare är definitivt intensionen men även pekpinnen till den våldsälskande publiken. Något som också blev fullständigt klart i och med att jag såg om den och med regissörens egen beskrivning i bakhuvudet är kollisionen mellan två olika genren. Filmen är gjord på ett sånt sätt att offren – den stackars utsatta familjen, spelar en tragedi. Medan förövarna, som kan jämställas medcirkusens clowntyper, den helvita allvarsamma typen som vet allting och den mer komiska ”idioten” som blir tillrättavisad av den först nämnda, spelar en komedi. Det ger en härlig krock och det förstärker också terrorn som familjen utsätts för så det är tydligt att ingen av förövarna tar någonting på något egentligt allvar.

Filmen har också en oundviklighet över sig, man vet hur det kommer att gå för den stackars familjen även om det tar ett tag att acceptera det. Det finns dock vissa motsättningar även mellan förövarna, samtidigt som rollkaraktärerna är tredimensionella, kanske smått efterblivna och lekfulla. En av höjdarscenerna är en ca tio minuter lång scen utan klipp, sådana saker höjer den realistiska känslan och förstärker den empati man känner för offren.

Kan man handskas med ångest och känslolöst våld med budskap är det här en film jag skulle rekommendera.

Ovanstående kommentar är inte stark nog, det här är sannolikt den starkaste film som finns i subgenren ”terror”, ett mästerverk hela vägen igenom som verkligen rekommenderas!


Recension: Glimpse - 2006



Glimpse
Aka Glimt
Regi: Nicolas Russell Bennetzen
2006
Thriller

Mortens (Elias Eliot) värld rasar plötsligt samman när hans japanska flickvän Reiko (Sophie Jörgensen) dör under mystiska omständigheter. Polisen utreder fallet och misstänker först självmord medan andra omständigheter inte utesluts. För den medicinstuderande Morten innebär det en tid av saknad och förvirring, han ser syner av Reiko som tycks spöka för honom. Till råga på allt söker Reikos bror, vars existens hon aldrig nämnt för honom, upp. Han berättar att Reiko velat börja om med ett nytt liv utan sin familj och att det pianostycke som tagit upp en stor del av hennes liv i själva verket är en urgammal japansk legend om en drunknad flicka som spökar för sin mördares familj.

Även om filmen är dansk så hävdar folket bakom filmen att den är inspirerad av asiatiska filmer som The Eye, Ringu, Dark Water, into the mirror, phone och uninvited och det märks ganska tydligt. Inte för att det är stilmässigt identiskt med de asiatiska filmerna, för de skiljer sig åt ganska avsevärt, kanske framförallt när det gäller det musikaliska användandet. Det är mycket mer framstädande här än vad man är van vid vilket inte behöver vara någon nackdel, framförallt inte när man som här, fokuserar på en story som bygger mycket och centrerar sig runt ett stycke musik. Här finns det förresten utrymme att verkligen berömma de vackra kompositionerna!
                     
Däremot känner man igen själva strukturen, storyn och inblandningen av urgamla legender i spökhistorien. Glimpse är med andra ord ingalunda unik på detta plan och är man någorlunda bevandrad i asiatiska rysare och thrillers kommer filmens twists inte som någon egentlig överraskning. Skådespelarmässigt funkar filmen bra även om Elias Eliot spelar över kraftigt vid något enstaka tillfälle. Resten av ensemblen håller sig mestadels i skymundan och låter huvudkaraktären, som historien faktiskt centrerar sig kring, bära upp filmen. Överlag och med något enstaka nyss nämnt undantag, måste jag säga att det faktiskt är mycket trovärdigt på alla punkter.

Trovärdigheten ökar också av den skakiga handhållna kameran. Den bidrar till att behålla verklighetskänslan högt när spökerierna börjar komma. Inte för att man får en egentlig föreställning om att det hela är dokumentariskt men man uppfattar Mortens syner på ett närmare och tydligare sätt. Hans rädsla förstärks och det förtydligar också uppfattningen av den kringliggande handlingen, Morten vänskap med den excentriske Sören eller Mortens förhållande till sina föräldrar.

Filmen blir också än intressantare av att den faktiskt inte kostade särskilt många kronor att spela in, ca 30 000 svenska kronor. Skådespelarna jobbade gratis och betalade till och med uppehälle och mat ur egen ficka! Det är naturligtvis trevligt att det verkligen finns den typen av eldsjälar som gör allt för konsten och sett ur min egen synvinkel som recensent gör det att jag gärna drar mitt strå till stacken, vilket i det här fallet innebär att uppmärksamma Er på den här utmärkta thrillern!

Slutligen tar jag mig friheten att skåda in i framtiden. Där ser jag Nicolas Russell Bennetzen i full gång med att skriva, regissera och producera filmen som kommer att toppa min absoluta favorit från Danmark, Nattevagten. Talang finns, det är bara en tidsfråga!

En asiatisk rysare… från Danmark!