I spit on your Grave - 1978 - Rape/Revenge klassiker!



I spit on your Grave
Aka: Day of the Woman
Regi: Meir Zarchi
1978
Drama/Horror

Jennifer (Camille Keaton) har hyrt en liten stuga på landet. Där tänker hon tillbringa sommaren med att skriva sin första roman. Hon är snygg och attraktiv och när byfånens tre kompisar provocerar honom får de veta att han känner sig attraherad av henne. De bestämmer sig för att fixa ett ligg åt Matthew, som byfånen heter, för att han äntligen ska få bli av med sin oskuld. De tar henne tillfånga när hon ligger på vattnet i en kanot och kopplar av, drar in henne i skogen, sliter av henne kläderna och genomför en brutal gruppvåldtäkt. Men inte nog med det, innan hon kunnat kravla sig hem blir hon attackerad ytterliggare en gång och slutligen väntar även gärningsmännen på henne i hemmet. Hon blir lämnad för död, men överlever och blir besatt av tanken på hämnd!

Till Er som tycker att jag beskriver handlingen för detaljerat här ovan och förstör överraskningsmomenten med allt för många spoilers vill jag bara hänvisa till filmens tagline.

”Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig”

Denna säger oss en hel del om filmens natur. Dels talar den om för oss exakt hur det kommer att gå för förövarna och dels så insinuerar man faktiskt att vigilantism är fullt försvarbart om bara omständigheterna är tillräckligt adekvata. Detta kan man naturligtvis ha åsikter om, men om man inte är ute efter anarki inser nog var och en att ett sådant rättsamhälle aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Vem ska avgöra om oförrätten är grov nog eller ej? Kommer i så fall hämnden på hämnaren att fungera på samma premisser? Dessutom anspelar man på att denna teoretiska jury (som alltså inte skulle fälla henne) skulle låta sig påverkas av emotionella och inte juridiska värderingar. Det är kanske sant? Vårt rättsamhälle kanske är så korrumperat att det faktiska brottet är mindre intressant än motivet? Nåja, nu ska jag försöka undvika att leda det här in i en politisk debatt och koncentrera mig på filmen.

Det här är troligen en av de mest kända rape/revenge rullarna genom tiderna och då frågar man sig varför? Är det för att den innehåller mer grovt våld än andra filmer? Kanske är själva gruppvåldtäkten grövre än någon annan film i genren? Både de där frågorna kanske kunde besvaras med ja, när filmen gjordes 1978 men idag är det inte mycket att höja på ögonbrynen för. Visst känner man empati för kvinnan som upprepande gånger förnedras och misshandlas både psykiskt och fysiskt. De fyra männen som utsätter henne för illdåden får naturligtvis vad de förtjänar osv. men idag räcker inte det. Det finns allt för många andra filmer som väcker starkare känslor till liv. Ta bara den utdragna våldtäcktscenen i franska irreversible som slår emot tittaren som en tegelsten i pannan, eller Baise-Moi (också från frankrike) där man kryddat våldtäkten med riktig penetrering. Jag menar inte att det nödvändigtvis är något bra, men det väcker i alla fall en känsla som man inte är beredd på.

Ska man tala om skådespel så märker man relativt omgående hur ohämmat skådespelarna spelar över. Visserligen är det något man vänjer sig vid under filmens gång, eller så läggs kanske koncentrationen på att bearbeta våldscenerna medan hjärna sorterar in skådespeleriet som sekundärt. Men jämför man med den råa våldtäcksscenen i The Accused, som dessutom är en mainstreamsk rulle, förstår man att man visst kan kombinera skådespeleri och starka situationer precis som Jodie Foster gör.

Nåja, det som är bra med filmen är att den börjar tämligen lugnt och harmoniskt och hade man inte vetat vad som väntade hade man säkerligen blivit väldigt omtumlad. Visst finns det lite ledtrådar utlagda längs vägen om vad som håller på att hända och det smyger sig lite framåt. Men den stora händelsen kommer trots allt ganska plötsligt. Bitvis sker det dock med ett sånt överspeleri från skådisarna att det är svårt att ta några av de brutalaste scenerna på allvar. Lyckligtvis lämnas några av de allra värsta övergreppen åt tittarens fantasi vilket uppväger föregående brist med trovärdighet.

När så andra delen av filmen börjar – hennes hämnd, är det som om filmen börjar om lite igen. Tempot sänks och illusionen av att hela hennes tillvaro inriktar sig på hämnd är slående. Hon är kallsinnig och verkar veta precis vad hon gör, inget springa runt och skrika här inte!

Har du inte sett den föreslår jag att du gör det! Det är trots allt en klassiker som bör finnas i referensramen!


Recension: I Sell the Dead - 2008



I Sell the Dead
Regi: Glenn McQuaid
2008
Komedi/Horror

Arthur och Willie är två gravplundrare som slutligen fångas och ställs inför rätta, eller rättare sagt, Willie hamnar i giljotinen och Arthur fastnar i ett förhör med en mystisk munk som verkar oerhört intresserad av att höra hans historia. Sagt och gjort, Arthur utelämnar inga detaljer när det gäller sin bana, från barndomen till likstöld och ökänd gravplundrare. Han berättar om vanliga och naturliga händelser men också om övernaturliga sådana som involverar både vampyrer och zombies – odöda och vandöda. Han berättar också om fejden med ett rivaliserande gäng – Familjen Murphy som också är ett stort och vida fruktat namn i branschen. Om hur deras vägar korsats flera gånger och hur historien slutligen slutade och hur stora delar av klanen bragdes om livet. Han erkänner sig skyldig till gravplundring men oskyldig till mord. Men frågan är vad det är för en munk, vilket intresse har han i det hela och varför är han så intresserad av historierna?

Utan att ha några egentliga minnen kommer jag genast att tänka på Comedy of Terrors från 1963 när jag ser den här filmen. Jag vet inte om de har så mycket gemensamt egentligen men det finns onekligen lite grand av samma komiska stämning där. Det finns också likheter i själva berättelsen, som i I Sell the Dead handlar om två gravplundrare som råkar ut för övernaturligheter, vilket kanske i och för sig inte riktigt var fallet i Comedy of Terrors. Hur som helst så ser jag likheter som är svåra att ignorera!

Det mesta av filmens centrala handling berättas i tillbakablick eftersom filmens presens utspelar sig under ett förhör, eller samtal mellan Arthur (Dominic Monaghan) och munken Fader Duffy (Ron Perlman). Jag gillar detta grepp och jag tycker att själva dialogen mellan dessa två funkar hur bra som helst. Ron Perlman är måhända inte med så mycket men det han gör är av yppersta klass, så mycket är helt klart! Arthur, som har en betydligt större roll, återfinns också i de flesta av berättelserna. Eller rättare sagt så återfinns han väl mest hela tiden men hans barndomstid gestaltas förstås inte av Dominic Mohaghan.

Som vapendragare och komisk sidekick återfinns Larry Fessenden, som jag egentligen inte har särskilt stor koll på sedan tidigare men gör ett bra jobb! Egentligen kan man väl säga att de båda är komisk sidekick till varandra, för även om filmen handlar om gravplundring och innehåller en och annan våldsamhet, är det först och främst en komisk film, lite i stil med Shaun of the Dead eller tidigare nämnda Comedy of Terrors.

Matinékänslan är stor och det blir nästa lite äventyrsstruktur av den emellanåt. Inget som jag har något emot eftersom jag har en förkärlek för den typen av film. Kort sagt skulle jag vilja rekommendera den här filmen till dem som gillar skräckkomedier överlag och i synnerhet till dem som gillar kostymfilmer med komiska inslag och våld. Man har också vävt in några scenavslut som övergår till någon form av serietidningsteckningar som förstärker filmen ytterligare. Ska man ha något negativt att säga så3är det väl kanske att man inte förmår hålla intresse på topp hela tiden och att filmen är något bättre den första halvan än den avslutande halvtimmen. Det är inget jag kan sätta fingret på egentligen, men jag tror att det nog handlar mer om upplägget på tillbakablickarna och berättartekniken än något annat. Hur som heslt en riktigt under hållande film! Förresten så medverkar Angus Scrimm i en mindre roll som kanske kan intressera kultfilmsälskarna.