Recension: Ichi the Killer - 2001



Ichi the Killer
Regi: Takashi Miike
2001
Action

Gangsterbossen för ett Yakuzagäng försvinner med 300 millioner Yen. Hans närmaste man Kakihara, en brutal sadomasochistiskt, tar över operationerna och börjar sitt sökande efter chefen. Ett tips kommer fram och de tar hand om den anklagade och frågar grundligt ut honom under tortyr. Det visar sig att de blivit lurade och blir så småningom uteslutna ur organisationen helt och hållet. Undan för undan visar det sig att Ichi – mördaren, en man med osedvanligt goda martial arts talanger ligger bakom chefens försvinnande. Det blir en kamp på liv och död mellan Kakihara och Ichi, som dessutom brottas med sina egna förtryckta sexualproblem och psykoser.

Det här är mycket omtalad film, men jag tror faktiskt inte att jag gjort bekanskap med den sedan tidigare, åtminstone inte i sin helhet! Det verkar som om filmen har en väldigt stabil fan-skara och den innehåller onekligen en hel del utstuderat våld. För min personliga del anser jag dock inte att det är något att lyfta på ögonbrynen för, det är allt för mycket komiska splattereffekter för min del och för att svara på omslagets fråga ”Hur ofta måste du blunda?” kan jag bara säga – aldrig.

Det här var kanske en stark film 2001 när den först kom och jag betvivlar inte att den chockerade biobesökarna, kanske inte för dess våld i sig utan snarare för att våldet är så pass sexualiserat. Det är onekligen en sadomasochistisk film i kropp och själ och de vassaste scenerna är inte de sadistiska. Åtminstone far jag mer illa av att se de som gärna vill bli skadade för sexuell njutnings skull.

Men det är inte det man får se som är filmens starkaste sida tycker jag, utan snarare det man inte får se. Det är filmens själ, eller vad man ska säga, som påverkar mest. Karaktären Ichi är mycket märklig. Han tänder otvivelaktigt sexuellt på det våld han tillfogar andra men samtidigt tycks han inte stå ut med det han gör och bryter ihop och faller i gråt. Hans motsvarighet Kakihara, har inga problem att tillfoga andra skada och jag finner honom långt mer sadistisk i själ och hjärta än Ichi. Det finns en helt annan slags medvetenhet i hans agerande och han räds dessutom inte att skada sig själv i vad som kanske är filmens allra starkaste scen.

Men på det hela taget är jag besviken, jag hade väntat mig mycket mer och faktum är att jag finner filmen både långsam och aningen ointressant. Den är ganska lång i sin originalversion och mäter strax över två timmar och det är svårt att hålla en sådan här historia intressant så pass länge. Det är absolut ingen film jag ångrar att jag har sett men en som jag förmodligen aldrig kommer att se om heller.

Recension: I Tre Volti del Terrore - 2004



I Tre Volti del Terrore
Aka the three faces of terror
Regi: Sergio Stivaletti
2004
Horror

Ombord på ett tåg möter tre personer en hypnotist. Han visar dem en skimrande kristallkula och påstår att denna låter dem se tillbaka på bortglömda händelser ur sina gångna liv. Den ena mer fasansfulla historien än den andra visualiseras i deras sinnen och vi får följa med gravplundraren i en berättelse som centraliseras runt en varulv. En skönhetsoperation där patienten snart blir varse om att hon befinner sig in mardröm och att läkaren som ska utföra operationen är en tvättäkta galning. Slutligen tar sig historien runt en mystisk sjö där en vidunderlig varelse lever form. Men är det verkligen sant? Är detta fria fantasier ur deras undermedvetna eller är det sanningen som en gång för alla hinner i kapp dem?

Det här är visserligen bara Sergio Stivalettis andra film som regissör men han är ingalunda någon nybörjare i filmbranschen. I tjugo år har han arbetat med visuella effekter tillsammans med både storheter som Dario Argento och de kanske inte riktigt lika kända, Lamberto Bava och Michelle Soavi.

Man förväntar sig därför mycket utav en sån här film, åtminstone att det ska vara visuellt bländande effekter. Tyvärr blir man lite besviken på det området och framförallt inledningsvis på en del CG-effekter som faktiskt är ganska fula. Det bättrar sig dock allteftersom och totalt sett blir det trots allt inget misslyckande på detta plan.

Detta är alltså en episodfilm och som sådan brottas den med en del problem. Det är alltid svårt att hålla historien igång samtidigt som man börjar en ny berättelse. Man måste ha en bra kringhistoria för att det ska fungera och berättelserna bör vara ganska lika till sin stil. Jag tycker detta sammanfaller på ett bra sätt på två av de tre berättelserna som är väldigt italienska till sin stil, den tredje och sista episoden är dock nästan raka motsatsen och för tankarna till klassisk amerikansk b-monsterfilm. Inte minst musiken åskådliggör dessa olika stilar, de två första episoderna har nästan typisk giallomusik, enkla melodier som förstärker spänningen, medan den sista låter på ett helt annat sätt men fortfarande med effektiv musik. Tyvärr övergår denna spänning ibland till att bli överdramatisk och väldigt klichéfylld.

Överlag kan man säga att historierna inte tycks ha någon egentlig mening förutom att skrämma tittaren så visuellt och absurt som möjligt. Det är svårt att förklara denna känsla men jag får intrycket att filmen sköter sig själv ganska mekaniskt så att säga, det finns ingen själ och övergripande tanke bakom. Stivaletti framstår som en medelmåtta i sitt berättande och redan i inledningsscenen får man till exempel direkt intrycket av att det här är konstruerat och det känns inte som en naturlig miljö. Ser man filmen till slut vågar jag dock påstå att det finns en poäng med både överspelande skådisar och konstruerade sets. Filmen avslutas med en del twists och själva slutpoängen kanske är lite för filosofisk egentligen.

En sevärd film om du gillar klassiska italienska skräckisar!

Recension: Recension: Men in Black III – 2012




På något sätt känns de som om den här filmserien börjar överleva sig själv om den inte redan har gjort det. Jag kan inte påstå att det här inte var en underhållande film men det kändes inte som att den tillförde något heller. Snarare blev man mer förvirrad och det känns faktiskt lite som att man gjort en historia som enbart håller ihop med ståltråd och tuggummi snarare än ett seröst försök att få ihop historien med de andra två filmerna. Saker och ting stämmer helt enkelt inte.

Men man använder sig av tidsresor och det är alltid roligt även om paradoxerna detta ofta skapar är helt omöjliga att förstå sig på. Jag tror inte att man ska klura på det överhuvudtaget, då blir man bara besviken när man upptäcker att det inte hänger ihop riktigt i alla delar av historien.

Eftersom det är Will Smith som reser tillbaka i tiden för att rädda Tommy Lee Jones är den senare inte med speciellt mycket i filmen. Under tidsresan är det istället en yngre version av dennes karaktär, spelad av Josh Brolin, som finns med. Jag tycker han gör ett utmärkt jobb men det hör inte riktigt hit. Historien är larvig även om det effektmässigt är en underhållande film. Jag skulle säga att den ämnar sig bäst för lägre åldrar än första och andra filmen. Men det är kul att ha sett den en gång, fler lär det inte bli…

5/10