Leo - 2007 - Josef Fares bortglömda film!



Leo
Regi:  Josef Fares
2007
Drama

På väg hem från sin egen 30-års fest stöter Leo och hans tjej på två killar de aldrig tidigare sett. De blir tända på Leos tjej och kan inte ta ett nej från hennes sida för vad det verkligen betyder. Bråk uppstår och det hela eskalerar till våldsamheter bortom Leos fantasier, en av killarna tar plötsligt fram en pistol och Leos flickvän blir skjuten. Hon dör senare och Leos tidigare lyckliga liv slås i spillror. Mer och mer börjar hans tankar gå ut på att hämnas, detta blir viktigare än något annat för honom. Han säger upp sig från jobbet, går till en psykolog men kan inte få ordning på sitt liv förrän han gjort det som måste göras…

Har man sett Josef Fares tidigare filmer kommer hans utveckling som filmskapare i och med den här inte som någon egentlig överraskning. Han visade redan i Zozo att han var kapabel att berätta en allvarlig historia till skillnad från i hans tidigare filmer – komedierna Jalla Jalla och Kopps. Det här är en ganska obehaglig historia med våldsamheter som ligger väldigt nära verkligheten i sin framställning, det här är något som verkligen skulle kunna inträffa, till skillnad från de, ofta våldsglorifierande, filmer vi är vana vid från det stora landet i väster. Och inte nog med att den har en påträngande upptakt, den rymmer också en sensmoral mot det meningslösa våldet, att ta lagen i egna händer – hämnden, och att våld föder våld!

Skådespelarmässigt brukar ju Josef Fares använda sig av släkt och vänner i rollerna och man känner man i alla fall hans pappa i en mindre roll. Dessutom har han tagit på sig en av rollerna själv och jag tycker faktiskt han sköter sig ganska bra. Det är kanske ingen ekvilibristisk gestaltning som frambringas, men i alla fall tillräckligt stabil för att vara fullt trovärdig. Han spelar en av Leo närmaste vänner och faktiskt den som verkar ha mest sans när det börjar talas om hämnd, han är emot idén men ställer ändå upp fullt ut för sin kompis. Det filmen vill förmedla är kanske att den bästa kompisen är den som får sina vänner på rätt köl igen, kanske genom det extremaste av alla medel – nämligen att bryta totalt med vederbörande. Men oavsett om denna sensmoral är medveten eller en produkt av min överanalys kan man fråga sig vad som gör bästa nytta i slutändan, det är svåra beslut minsann!

I vilket fall som helst så väcker filmen helt klart känslor och är mycket sevärd. Den gråtrista vardagen kommer verkligen i fokus och den dekadens som speglas i händelserna är mycket talande. Den som dessutom tycker om när filmerna bryter mot etablerade konventioner vad gäller handlingens utveckling och upplösning bör finna den här mycket intressant. Jag vill inte direkt säga vad som händer eller hur det slutar, men det är i vilket fall som helst inte samma standardiserade händelser som man sett så många gånger förr i de här sammanhangen.

Så har du ännu inte tagit tag i att se denna, så tycker jag det är dags att göra någonting åt det nu. Det kanske är en bagatell till film nu, men ge det några år och den kommer att ingå i den framtida kulturskatt där att Josef Fares filmer kommer att vara samlade.


Recension: Lost Highway - 1997



Lost Highway
Regi: David Lynch
1997
Thriller

Jazzmusikern Fred Madison (Bill Pullman) står anklagad för att ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette) och döms också för dådet. Straffet är döden och han hamnar strax på death row i väntan på sin avrättning. Han hävdar emellertid sin oskuld och går mer och mer ner sig i sina dystra och mörka tanker kring vad som egentligen hände den där kvällen. Så plötsligt så upptäcks att han har försvunnit från sin cell och att där istället befinner sig en yngre mekaniker. Denna oförklarliga händelse går över myndigheternas förstånd, men ynglingen friges i alla fall och börjar leva livet. Han träffar på en vacker kvinna – Alice, som han inleder ett förhållande med, men är det i själva verket så att Alice och Renee är samma person? Vilken är i så fall kopplingen mellan jazzmusikanten Fred och mekanikern Pete (Balthazar Getty).

Det finns obegripliga filmer som är dåliga och det finns obegripliga filmer som är bra och den här tillhör den senare kategorin. Inte för att den nödvändigtvis är helt omöjlig att förstås sig på, utan snarare för att det finns gott om möjliga tolkningar till många av filmens händelser. Handlar det om ren och skär galenskap eller finns det mer som döljer sig i kulisserna?

Första delen av filmen innehåller inte så mycket märkligheter, man imponeras mest över vilket spänning Lynch lyckas bygga upp med till synes hur enkla medel som helst. Det är tydligt att han tillhör den lilla klick av filmskapare som förstår varje aspekt med bildspråk och ljudsättning, dessutom förefaller han vara en strålande personinstruktör om man bara använder den här filmen som mall i alla fall. Livet rullar på för de inblandade och även om mycket av det som händer dem inte borde vara särdeles intressant kommer man på sig själv med att sukta efter mer information hela tiden.

Andra delen av filmen innehåller väl i sig inga direkta märkligheter heller. Det berättas helt enkelt en annan historia än i första delen. Intressant är förstås de gemensamma nämnare som finns I olika karaktärer. Bara det faktum att både Renee och Alice spelas av Patricia Arquette är till exempel mycket intressant och även om man inte hittar några uppenbara kopplingar förstår man att det borde finnas något där.

Så har vi slutet då… Den del av filmen där allt ska knytas samman och ge åskådaren svaren han så desperat söker. Nja, några direkta svar får man väl inte. Man presenteras istället ett antal ledtrådar där man får tolka sig till vad det ena eller det andra i filmen egentligen betydde. Historien är komplex så med facit i hand förstår man hur många kopplingar till olika karaktärer i de olika berättelserna det egentligen finns. Eller… Det är nog inte riktigt sant förresten. Jag tror filmen kräver åtskilliga genomgångar innan man hittat alla subtila ledtrådar som trots allt finns där!

En mästerlig film, det är helt klart!