Recension: Maniac - 1980



Maniac
Regi: William Lustig
1980
Horror

Frank Zito (Joe Spinell) är en överviktig och inte särskilt attraktiv man i medelåldern. Han är också en blodtörstig schizofren seriemördare som, på grund av sin traumatiska barndom, mördar stadens kvinnor. Han hör nämligen röster och är i ständig konflikt med sig själv om vad som är rätt och fel. Saknaden av den dominanta och beträffande modern, som dog i en bilolycka några år tidigare, blir för mycket för honom. Samtidigt som han känner sig nödgad att hämnas på mamman, genom de moderssubstitut han finner i kvinnorna han mördar, älskar han henne fortfarande och vill inte släppa taget om henne. När han så träffar Anna (Caroline Munro), som fotograferar honom i parken, tycks saker och ting vända för honom. Han följer efter henne och tar kontakt, är hon kvinnan han letat efter så länge eller är hon ytterliggare en i raden av kvinnor som påminner honom om hans mamma alltför mycket för deras eget bästa?

På Studio S 2-disc utgåva av filmen på DVD presenteras den personligen av Nicolas Winding Refn, som kanske är mest känd för Pusherfilmerna. Han är fullständigt lyrisk över den och jag tänkte inleda med att spinna vidare på en del saker han har att säga.

För det första så kallar han filmen en oöverträffad seriemördarfilm. Jag är beredd att hålla med, den är visserligen så blodig på sina ställen att splatter vore ett gott epitet att sätta på den, dessa explicita mordsekvenser är också full tillräckliga för att besläkta filmen med slashern som genre och faktum är att vi redan placerat den i det facket på vår specialsida om just slashers. Sanningen är väl dock snarare den att filmen är en hybrid mellan dessa subgenrer.




För det andra så liknar han filmen vid europeisk arthouse, vilket jag också skriver under på. Den är visserligen amerikansk och skriker av lågbudget och trash men är tillräckligt avantgarde för att förtjäna sin kultstatus. Innehållsmässigt är den klart mycket fylligare än vad man är vad vid från, till synes liknande rullar. Den är mycket välspelad, kanske framförallt från Joe Spinells sida, men även de andra karaktärerna gör stabila insatser.

Nu är det här ju i och för sig mycket Joe Spinells film, trots att det var Lustig som regisserade den. Spinell skrev filmen, spelar huvudrollen och har ju på så sätt alla möjligheter att forma filmen efter sin egen vision. Inte för att jag vill förringa Lustigs talanger på något sätt, och även om jag räknar Maniac Cop filmerna bland mina favoriter, så har han aldrig senare åstadkommit något som kommer i närheten av det här. Det är en djup betraktelse av en störd människa inre, om kampen i det egna huvudet och det är snarare här, än i filmen ytliga blodigheter, poängerna ligger. Det är heller inte svårt att se paralleller till verklighetens galningar, vare sig det är regelrätta seriemördare som Jeffrey Dahmer och Ted Bundy eller makabra män som Ed Gein.

Samtidigt, och möjligen till Lustigs försvar, måste det erkännas att filmen är otroligt spännande, långt mer så än den betydligt segare Driller Killer som exploaterar liknande teman om psykets innersta hemligheter. Den sparsamma filmmusiken, i den mån filmmusik används överhuvudtaget, är synnerligen effektiv och även om det kan tyckas lite motsägelsefullt till det jag tidigare påstod, så är filmen väldigt lyckad även effektmässigt. Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen, skapade så realistiska och snygga effekter att man emellanåt nästan tappar andan.

En riktigt klassiker!

Abraham Lincoln: Vampire Hunter – 2012 - Vilken av filmerna gjordes egentligen först?




Jag vet inte varför vi översvämmas av filmer om Abraham Lincoln just nu. Visserligen kanske översvämningsmetaforen är aningen överdriven men det cirkulerar i alla fall några stycken just nu. När jag först hörde talas om Abraham Lincoln Vs.Zombies trodde jag knappt mina ögon och när jag fick syn på den här var min första impuls att det handlade om en uppföljare. I nuläget vet jag dock inte om det är fallet eller vilken av filmerna som egentligen gjordes först. Klart är i alla fall att de faktiskt är väldigt lika varandra, sånär som på zombies eller vampyrer då förstås!

I båda bevittnar den unge Abraham ett övergrepp på en närstående person vilket sedan leder honom till att bekämpa ”det onda” – i det här fallet vampyrer. Jag tycker dock att den här klarar av att hylla Lincolns verkliga livsverk på ett bättre sätt med slavhandelsmetaforer och frihet än vad Abraham Lincoln Vs. Zombies gjorde. Underhållningsvärdet i stridsscenerna är ungefär likvärdiga och det stiliserade blodet flyter i strida strömmar. Det är faktiskt riktigt vackert på sina ställen!






Jag tycker att Bill Oberst Jr. lyckas med porträttlikheten i zombiefilmen bättre än vad Benjamin Walker gör här men båda gör bra prestationer! Effekterna i förvandlingsscenerna – vampyrerna förvandlas nämligen till monster, är fantastiska och filmen håller ett bra tempo. Åtminstone till dess att politiken tar över Lincolns liv. Han inser att ordens makt är större än hans silverslipade yxa när det gäller de stora frågorna och med siktet inställt på frihet för alla ger han sig ut i krig med södern – som är förstärkta av en vampyrarmé.

5/10