Recension: Hunger - 2008



Hunger
Regi: Steve McQueen
2008
Drama

Det är tidigt 80-tal och stridigheterna på Nordirland är i full gång. De fänglade IRA-medlemmarna förvägras politisk status och sätter igång en kampanj. De vägrar att bära den uniform som brottslingar klär sig i på fängelset och vägrar också att tvätta sig. Den politiska påverkan som detta för med sig är inte särskilt stor och den ultimata protesten planeras, det är dags för hungerstrejk! Bobby Sands (Michael Fassbender) leder upproret och är fullt på det klara med att det här kan komma att kosta både honom och hans bundsförvanter livet!

Eftersom jag inte följer med i allt som händer i filmvärlden blev jag en aning fundersam när jag såg att det här var en film av Steve McQueen, hans första till och med. Men det är naturligtvis inte den Steve McQueen som avses (som dessutom lämnade oss 1980) utan en helt annan talangfull brittisk auteur! Och det här är mycket riktigt hans debutfilm, en film som gör att jag känner mig nödgad att utforska de filmer han sedan gjort efter den här!

Det här är nämligen riktigt bra! Det finns en nerv som gör att det är spännande och intressant från första stund. Det är stundtals sparsamt med dialog medan det i någon scen istället är raka motsatsen. Det är långa krävande tagningar som är helt förbluffande men framförallt lyckas Steve McQueen skildra våldet och förtrycket på ett så naket och okonstlat sätt att man nästan ryggar tillbaka!

Historien bygger på en verklig händelse och den typen av filmer är nästan alltid intressanta! Men det där med hungerstrejken är egentligen inget särskilt närvarande. Det är klart att den finns där men den påbörjas inte förrän framåt slutet och är över ganska snart. Detta leder mig att tro att det antingen inte fanns mer pengar eller filmbolagen helt enkelt insisterade på att filmen inte fick lov att vara längre.






Tyvärr innebär detta att allt som skett fram till den punkt då hungerstrejken påbörjas håller en klart högre standard än det som händer när filmens utlovade handling sätter igång. Det är farligt att gå ut för hårt om man inte håller kvar känslan hela vägen. De flesta av oss är väldigt oförlåtande vid ett tamt slut även om 90 % av filmen har varit hur stark som helst. Slutet är helt enkelt det vi generellt tar med oss och sorterar in i våra minnesbanker.

Och för mig är det ingen skillnad. Hade den hållit hela vägen rakt igenom som den börjar hade det blivit en helt fantastisk fängelsefilm, en av de allra bästa! Nu höjer den sig ”bara” över snittet och blir en bra film. Miljöerna är fantastiska och kostymavledningen ska också ha en eloge för sitt arbete. Visserligen är inte 80-talet så avlägset men det gäller ändå att få till den rätta känslan.

Den politiska aspekten av det hela kan man förstås diskutera. Jag hävdar personligen att filmen definitivt tar ställning mot Thatcherregimens sätt att hantera situationen. Detta gör den genom att engagera åskådaren emotionellt, genom att verkligen pränta in de usla levnadsvillkoren dessa människor utsatta sig själva för i sin kamp för att bli hörda och få igenom sina krav.

7/10

Recension: The Midnight Meat Train - 2008



The Midnight Meat Train
Regi: Ryûhei Kitamura
2008
Horror

Fotografen Leon (Bradley Cooper) söker efter sätt att fånga stadens brutalitet på bild. Han blir lovad en mycket eftertraktad plats på en visning om han kan frambringa tre riktigt intressanta och tänkvärda fotografier på stadens innersta hemligheter. I sin jakt på dessa får han se mycket elände, våld och makabra miljöer. Han upptäcker också en mystisk man som han kopplar ihop med försvinnandet av en ung kvinna som också fastnat på bild i hans kamera. Ju mer han utforskar saken och således kommer närmare sanningen, desto mer förändras han. Han upptäcker hur ett tåg har agerat mordplats för hundratals offer under minst lika lång tid och börjar pussla samman bitarna till mysteriet. Han blir besatt av det våld han en gång frivilligt sökt upp för att få sina bilder bara för att inse att sanningen är ohyggligare än vad han någonsin kunnat förvänta sig!

För en gång skull ska jag göra något som jag aldrig bruka göra, nämligen att jämföra med den litterära förlagan! Om jag minns rätt så är Clive Barkers novell rejält intensiv och beskriver bara en liten del av det som filmen handlar om, det vill säga att man skapat en mer komplex historia där karaktärerna får rum att utvecklas, istället för att bara fokusera på själva grundhandlingen. Detta är på intet sätt något negativt även om berättelsen blir något mindre omedelbar på det sättet, man har tagit ned tempot en smula helt enkelt. De kringliggande händelserna med Leon Kaufmans relation till Maya (Leslie Bibb) gör att karaktärerna blir mer levande och dessutom skulle förmodligen filmen bli ganska tjatig om den fokuserade lika mycket på själva scenerna ombord på tåget som novellen.
                                                   
Det är från början ganska uppenbart vem som är mördaren så det är egentligen ingen spoiler att avslöja det här. Mahogany (Vinnie Jones) är en ganska råbarkad typ som åker med det sena tåget och tar död på medresenärerna med sin klubba av stål. Effekter kring detta är mycket välgjorda och ser realistiska ut, åtminstone med den förutsättningen att det också ser riktigt snyggt ut på film! Snyggt och frånstötande, för många av scenerna är faktiskt ganska otäcka, man har lyckats fokusera på sånt som åtminstone jag ryggar tillbaka lite inför. Lemlästning av vissa kroppsdelar är mer nervkittlande än andra, så är det bara!

Jag tror förresten inte man kunde ha hittat en lämpligare skådis i rollen som Mahogany. Vinnie Jones är helt perfekt, han har de rätta ögonen, den rätta kroppsbyggnaden och jag skulle fan bli alldeles livrädd om jag blev jagad av honom. Att han är alldeles iskall i sin roll gör ju inte saken mindre skrämmande precis. Det är inte många känsloyttringar han gör, oftast verkar hen helt innesluten i sig själv och reagerar definitivt inte på där olyckliga satar som försöker sig på att skrämma honom. De önskar nog att de visste vem han var långt innan de försökte jävlas med honom. För övrigt tror jag han har 1 replik i hela filmen och det förstärker bara hans kyliga framställning. Det finns förstås en förklaring till hans fåordighet, men allt kan jag ju inte avslöja här – eller hur?

Oavsett vad jag skrev här ovan om hur man tagit ned tempot en smula jämfört med novellen så är det ett ganska bra drag i filmen, det är inte många döda minuter och spänningen ligger på en mycket hög nivå. Detta är något jag finner ganska ovanligt numera, kanske för att man utökar sina kunskaper och referensramar hela tiden ju mer film man ser och skriver om. Men det är en välkommen känsla hur som helst!

Kanske det bästa någonsin från Barkers penna!