Recension: Sommaren med Göran - 2009



Sommaren med Göran
Regi: Staffan Lindberg
2009
Komedi

Göran (Peter Magnusson) är en ganska misslyckad typ, men med ett gott hjärta. Det enda han egentligen säker efter är någon att dela sin ensamhet med, men det blir liksom bara fel när han försöker för mycket. Hans arbetsliv är sönderstressat men i jakten på den perfekta kvinnan övertalar han sin bästa kompis, eller kanske enda kompis – Alex (David Hellenius), att följa med honom på ett sommarparty i Göteborgs skärgård. Där går allt snett och Göran upptäcker att han spanat efter helt fel flicka. Det blir ett uppvaknande för honom och han börjar så smått inse vad han håller på med, och allt allting annat faktiskt inte har någon betydelse längre. Kärlekskrank gör han allt för att vinna hennes hjärta, någon som visar sig vara lättare sagt än gjort efter att han har förolämpat henne grovt.

Det här är en film som jag egentligen inte skulle tycka ett dugg om. Det är en romantisk komedi där vägen är utstakad redan från början och där man inte bjuds på en enda överraskning egentligen. Skådespelarna gör karikatyrer av sina roller och man vet som sagt hur filmen kommer att sluta redan efter ett par scener. Humorn är sketchaktig och även om det finns en kontinuitet i storyn är den så tunn att den håller på att spricka flera gånger.
                                   
Men det är just det som gör filmen så underhållande! Den tar inte sig själv på alldeles för stort allvar, den försöker inte leverera några djuplodade och metaforiska sanningar eller moraliteter, den försöker bara vara lättsam och underhållande. Och det är precis vad den lyckas med! Ingen av skådepelarna gör några jätteinsatser, även om man stoltserar med namn som Peter Dalle och Dan Ekborg i rollistan. Det är istället komiska situationer och Peter Magnussons mimik som gör filmen till vad den är.




                                                     
Det är skönt att äntligen se en film där den perfekte mannen, eller kvinnan för den delen, inte existerar och Peter Magnusson, som för övrigt skrivit filmen också, ger alla oss som kanske inte är världsbäst på att föra oss bland folk ett ansikte. Oss som råkar ut för missöden ibland som faktiskt inte är vårt fel egentligen, men som blir det ändå på något sätt. Det blir en väldigt sanningsenlig beskrivning av den svenska sommaren, midsommarpartyt och kärleken helt enkelt. Det är vardagssituationer uppradade efter varandra men med en liten knorr efter och det är det som gör hela skillnaden.

Jag är imponerad måste jag säga! Jag trodde aldrig att en film av det här slaget, med de här aktörerna, skulle kunna vara så underhållande och rolig! Det är vardagskomik med glimten i ögat och en riktig feelgoodfilm helt enkelt. Det är överspel med charm och ingenstans blir filmen för pretentiös för sitt eget bästa.

Rekommenderas!

She Devils of the SS - 1973 - Nakna bröst och nazister



She Devils of the SS
Aka: Eine Armee Gretchen
Regi: Erwin C. Dietrich
1973

Dr Felix Kuhn är läkare och har hand om undersökningen av de unga kvinnor som frivilligt ansöker om att få ingå i den tyska armen. Eftersom han, enligt SS, underkänner allt för många för tjänstgöring på medicinska grunder råkar han ut för trubbel. Han skickas till fronten och han båda döttrar tvångsrekryteras till armen.

Det finns egentligen inte mycket handling än så i filmen, den känns bara som en enda lång ursäkt för att kunna visa så mycket sleaze som möjligt. Det är mycket nakna bröst och de unga kvinnorna vill inget heller än att ha sex med allt och alla. Tonen sätts redan i inledningsscenen när vi får se unga marscherande kvinnor i uniform. Allt är ackompanjerat av glad marschmusik och skulle det eventuellt finnas några tvivel, så tar hakkorsen som vägen kantas av genast bort dessa. Det här är inget annat en ren nazisploitationrulle.

Det är dock en glad film och inget fokus läggs på nazisternas grymma koncentrationsläger eller judeutrotning. Den framställer heller inte tyskarna på något negativt sätt men å andra sidan så glorifieras de heller inte. Nej, det är sexet som står i centrum och det är mycket naken hud i tid och otid. Det är fina flickor och vackra kroppar och även om de är patriotiska mot fosterlandet vill de inget hellre än att rulla runt i sänghalmen med första bästa karl. Det vill säga, nästan alla. För vad vore en sexploitationrulle utan minst en lesbian? Naturligtvis finns den en sån officer med!





Visuellt är den här filmen riktigt bra, fotot är snyggt, färgerna rena och komponerade med en till synes konstnärligt touch. Om det beror på att Erwin C Dietrich under stundom arbetat tillsammans med Jess Franco eller på ren slump är svårt att sia om men man undrar ju lite då många av filmens övriga kvalitéer är tämligen undermåliga. Fast om sanningen ska fram har jag faktiskt inte, i skrivandets stund, sett en enda film till av Dietrich. Det är kanske lite konstigt eftersom han är lite av en legendar i branschen och producerade massvis med film på 60-70-80-talen.

Personligen tycker jag alltså att den här är riktigt usel och ofta är den enda behållningen av rena kalkonkalibern. De enda som bör ha något intresse av den är de som verkligen måste se allt i nazispoitationgenren eller om man är i desperat behov av nakna kroppar.

Recension: Rock and Rule - 1983



Rock and Rule
Regi: Clive A. Smith
1983
Animerad/Musikal/Sci-Fi

Filmen utspelar sig i en apokalyptisk framtid där den legendariske superrockaren Mok är besatt av ett mörkt experiment. Hans planer att frambringa en demon från en annan dimension är i princip klara, han saknar bara den sista lilla ingrediensen för att nyckeln ska bli komplett – en speciell röst som han söker med ljus och lykta efter. Angel, en medlem i ett wanna-be punkrock band har precis rätt stämma för hans behov och han spiller ingen tid. Han kidnappar henne för att tvinga henne att sjunga den ödesdigra tonföljd han behöver för att nå sitt mål.

När jag fick den här filmen i min hand hade jag inte en aning om vad det var, mer än att det var en animerad musikfilm alltså. Tydligen så är det en ganska ansedd sådan och musiken kommer från stjärnor som var riktigt stora när filmen gjordes, Blondie, Cheap Trick, Iggy Pop, Lou Reed och Earth, Wind and Fire. Det är kanske inte artister som jag personligen har samlat på mig en massa skivor med men musiken passar onekligen bra in i filmen. Det är kanske inte så konstigt förresten, musiken gjordes först och därefter skapade man passande karaktärer.

Själva animeringen gjordes med dåtidens banbrytande teknik och var alltså ”state of the art” när det begav sig. Man gjorde helt enkelt flera lager teckningar som man visade över varandra, för att skapa vissa tredimensionella miljöer, till exempel med rök och moln. Man har också lyckats fånga många specialeffekter i animerad version och det hela flyter på bra.

Bland karaktärerna är det framförallt Mok som imponerar. Han är så där härligt megalomanisk som man får lov att vara i en animerad film. Trots det så är samtliga karaktärer faktiskt riktigt trovärdiga, till och med ur ett realistiskt perspektiv. Nyss nämnda Mok, som den stora stjärnan som inte än har fattat att hans stjärna dalat. Omar, rockrebellen som så gärna vill lyckas stort och som innerst inne har ett stort hjärta även om de djupa känslorna inte kommer fram så ofta. Angel, hjältinnan som har integritet nog att vägra ställa upp på Moks planer.

Gillar man en blandning av 80-tals rock, science fiction och dessutom är ett fan av animerad film bör man nog kolla in den här kultrullen.

Recension: Scarlet Diva - 2000



Scarlet Diva
Regi: Asia Argento
2000
Drama

Anna Battista är en 24årig skådespelerska på toppen av sin karriär. Hon är dock trött på branschen och på sitt jobb som skådespelerska, hon vill göra så mycket mer, hon vill vara konstnären bakom filmen, regissera! Men överallt möter hon motstånd eller manschauvinism som hellre vill ha henne i säng och utnyttja hennes kropp än att lyssna på hennes idéer eller läsa hennes manus. Hon går ner sig i en värld av droger och bara den sanna förälskelsen – en rockstjärna, kan hjälpa henne på fötter igen. Snart inser hon dock att hon inte kan lita på någon annan än sig själv.

Låt oss vara fullständigt ärliga, Asia Argento hade inte varit där hon är idag om det inte vore för att hon är Dario Argentos dotter! Så fick vi det sagt och jag kommer sannolikt att få en del mothugg på det påståendet också! Därmed inte sagt att hon skulle göra ett dåligt jobb eller inte vara en duktig skådespelerska, för det tycker jag definitivt att hon är och jag sällar mig absolut inte till dem som tycker att hon inte kan agera för fem öre! Hon har det så att säga i modersmjölken!

Hennes mamma Daria Nicolodi spelar även hennes mamma i filmen och det är ju faktiskt lite roligt. Det är också kul att återse Daria Nicolodi som jag inte har sett i något sedan Opera 1987 eller så. Jag har förstås inte alla titlar i huvudet så jag kan mycket väl ha fel men här passar hon i alla fall in på ett mycket bra sätt!

Men kan Asia regissera då? Hon har skrivit och regisserat filmen samt spelar själv huvudrollen. Läser man på omslaget påstås det att filmen är halvbiografisk och det kan mycket väl vara så. Det är förstås svårt att veta vad som är sant och vad som är dikt men det känns i alla fall som en oerhört ärlig film! Den är närgången och skitig och faktiskt ganska påträngande, rent av obehaglig vid flera tillfällen! Det påverkar definitivt mig som åskådare och då måste jag hävda att: ja, hon kan verkligen regissera!

Jag har velat se den här filmen i många år men det har liksom inte blivit av. Man kan kanske skylla på att distributionen inte har tillåtet mig att införskaffa ett ex. utan en för stor arbetsinsats i förhållande till min lättja. Men när Njutafilms bestämde sig för att distribuera den fanns inga svepskäl längre! Och jag är väldigt glad att jag äntligen såg den. Den motsvarande absolut inte mina förväntningar. Jag hade räknat med en ganska sötsliskig historia som omslagsbilderna kanske lurar en att tro men lyckligtvis fick jag något mycket bättre. Jag fick en film som känns in i märgen, som behandlar ett viktigt ämne och som känns väldigt utelämnande. Det här är riktigt bra! Fantastiskt bra!

Recension: Deathstalker II - 1987



Deathstalker II
Regi: Jim Wynorski
1987
Fantasy

Den här gången ska vår hjälte hjälpa Reena the Seer med några småsaker. Snart vill hon att han ska hjälpa henne med ett betygligt större problem. Det är nämligen så att hon egentligen är Prinsessan Evie! Hon beklagar sig och påstår att en elak trollkarl klonat henne och att den kvinnan som nu sitter på tronen är falsk! Alltsammans är egentligen en plan av den mäktiga trollkarlen för att ta makten i riket.

Jag gillade verkligen den första filmen i denna tetralogi. Självklart såg jag därför fram emot att bekanta mig med den andra delen av den när jag ändå hade den i hyllan. Min besvikelse gjorde sig genast påmind när jag upptäckte att man ersatt huvudrollsinnehavaren med en figur som verkligen inte passar in i konceptet. I denna uppföljare är det John Terlesky som spelar Deathstalker och hans uppenbarelse är verkligen inget som får mig att tänka på kraftfulla barbarer! Det är inte det att han saknar muskler, men har är heller inte det muskelberg som man förknippar filmer av det här slaget med!

Men det är inte bara det heller. Det finns en helt annan nivå av skämt i den här filmen jämfört med den första. Här handlar det uteslutande om trams även om den första filmen heller inte var utan humor. Jag gillar inte det här alls även om jag inser att tramset/humorn är högst medveten. Jag gillar inte att man försöker driva med något på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen själ bakom och det blir bara plumpt. Det känns enbart som att man försöker utnyttja något som redan finns och göra en uppföljare bara för sakens skull. Det enda de två filmerna har gemensamt är faktiskt namnet!

De utspelar sig förstås i samma miljö också. Men det finns inte lika gott om annorlunda varelser här. Soldater med gris/vildsvinshuvud finns dock kvar. Det är också lite längre mellan de barbröstade scenerna som passade så bra in i första filmen. Något enstaka tillfälle exploateras väl kvinnokroppen även här med det känns långsökt och konstgjort jämfört med vad vi kunde ta del av i första filmen. Det här är mera en komedi mer barbaringredienser medan första filmen var en barbarfilm men viss humor. Det är en stor skillnad! Jag är fortfararen sugen på att se även del tre och fyra men efter den här katastrofen har jag inte lika bråttom längre…

2/10

Recension: Robin Hood - 1973



Robin Hood
Regi: Wolfgang Reitherman
1973
Animerad

Robin Hood lever i Sherwoodskogen tillsammans med munken Broder Tuck, Lille John och alla de andra laglösa. Hans brott är att han vågat sätta sig upp mot Prins John, som i sin brors – Kung Richard Lejonhjärta, frånvaro styr riket med järnhand och med enda ambition att utöka sina egna rikedomar. Till sin hjälp har han Sir Väs och den trogna sheriffen i Nottingham som utför Prins Johns minsta befallningar. Robin Hood å andra sidan är trött på att folket slås ned, fängslas och får gå hungriga när den girige prinsen fyller sina skattkistor och börjar istället stjäla från de rika och ge till de fattiga. Dock planerar prinsen att fånga honom och arrangerar en bågskyttetävling där han hoppas att Robin Hood ska avslöja sig genom sin notoriska skicklighet med detta vapen. Givetvis ställer Robin, under förklädnad, upp. Han kan inte försitta någon chans att få se sin älskade Marion…

Det här tillhör definitivt en av Disneys klassiker och en film som var och en borde ha en personlig relation till. Det är lite mera ”grabbig” än vad man kanske är van vid om man jämför med de mer romantiska och ”söta” filmerna som Törnrosa och Askungen och som kille värmer det kanske mitt hjärta lite extra.

Att karaktärerna är tecknade som djur förhöjer historien också. Var och en är av den art som passar så perfekt in i sammanhanget. Robin Hood Själv är en listig räv, både prins John och Kung Lejonhjärta är givetvis Lejon som sig bör och armén består bland annat av noshörningar, men även andra djur som passar sammanhanget. Vilken är till exempel bättre lämpad att sköta fanfarerna än elefanter? Icke att förglömma är förstås heller inte den utsökta Sir Väs, som namnet insinuerar naturligtvis är en orm. Han får stå ut med mycket och avslöjar egentligen både den ena och den andra kuppen mot prinsen utan att för den skull ha möjlighet att avstyra något då prinsen, i sitt högmod, är mer upptagen av sig själv och av det smicker och fjäsk som finns runt omkring honom än att lyssna på rim och reson.










När det gäller de svenska rösterna brukar jag med bestämdhet hävda att man alltid för att se en film i så nära originalskick som möjligt. Disneyfilmer av det här måttet är dock undantagna från den tumregeln och jag ser dem helst med det svenska språkalternativet faktiskt. Den svenska språkensemblen är nämligen helt perfekt. Rolf Bengtsson som Allan-i-Dalen – trubadurtuppen som egentligen står för hela berättelsen, Ingvar Kjellson som den självkäre Prins John, Björn Gustavsson som Broder Tuck, John Harrysson Som den elaka sheriffen av Nottingham och Birgitta Andersson som Lady Kluck för att bara nämna några. Den enda nackdelen är kanske att Beppe Wolgers, som gör rösten åt Lille John, låter precis som om han fortfarande var Baloo i Djungelboken…

Hur som helst så blir det ett lyckligt slut på historien, den har en sensmoral som är lätt att ta till sig och några sköna skratt där emellan. Det här är helt klart en adaption av den klassiska historien som står sig i mängden om man bara tar den för vad den är

Bilder © Disney

Recension: Postal - 2007



Postal
Regi: Uwe Boll
2007
Komedi/Action

Det går inget vidare för filmens huvudrollsinnehavare Zack Ward, som bor i en sliten husvagn med en smällfet fru som bedrar honom med i princip alla som vill ha ett skjut och dessutom är arbetslös utan en spänn på fickan. Till slut går det för långt och det brister totalt för honom. Han söker upp sin Morbror Dave för att försöka låna lite pengar av honom för att kunna komma ifrån allting. Dave har förstås inte allt mjöl i påsen helt rent och driver ett slags domedagssekt där han utnyttjar situationen för att få så mycket sex som möjligt med de läckraste brudarna i församlingen. Till råga på allt har Dave problem med skattemyndigheten så något lån kan det inte bli tal om. Istället börjar de planera tillsammans för en stor kupp där de ska stjäla några über-dyra dockor för att sedan sälja till skyhöga priser och tjäna en massa pengar. För att krångla till det ytterligare vill terroristen Osama Bin Laden komma åt samma dockor för att verkställa sin plan om total utplåning av västerlandet…

Som jag tidigare varit inne på en smula så verkar det finnas en inbyggd avsky mot Uwe Boll i många filmfreaks och hans filmer avfärdas ofta utan någon annan egentlig grund än att det är han som ligger bakom dem. Visst, man kan väl tycka om olika filmskapares stilar eller inte med det agg som verkar finnas mot just honom är nästan lite löjligt många gånger. Men det är bara min åsikt!
                                 
I vilket fall som helst liknar det här inte någon av de andra filmerna Boll har gjort, åtminstone inte de jag har sett och kan komma på här och nu på rak arm: House of the Dead, BloodRayne, Seed och Bloodrayne 2. Visserligen är det åter igen frågan om ett filmatiserat TV-spel men där slutar också likheterna. Jag har inte en aning om hur detta TV-spel ser ut och ska sanningen fram så har jag lite svårt att förstå hur man kan göra ett TV-spel utifrån den handling som filmen har. Det känns liksom inte riktigt lika mycket TV-Spel som till exempel House of the Dead gjorde där allting var ganska uppenbart.

Hur som helst är det här en helsnurrig och galen komedi som för tankarna både till parodier som Scary Movie, Silence of the Hams och The News Movie eller för den delen mer seriösa politiskt inkorrekta filmer. Man refererar bland annat till 11 september attacken på ett ganska provokativt sätt, vilket jag tycker är ganska modigt. Det har gått några år med det är fortfarande en mycket het potatis och att man insinuerar President George W. Bushs inblandning i det hela gör förstås inte saken sämre. Inte för att det egentligen är någon särskilt ny teori men i alla fall.








Rent visuellt finns det också scener som borde får hela Hollywoodetablissemanget att sparak bakåt. Vissa heliga kor visar man helt enkelt inte i bild om det inte handlar om extrema produktioner från de små independentbolagen förstås. Barn som dör en våldsam död är vi inte bortskämda med men här är ingenting heligt. Det är förstås en av filmens styrkor, att den inte ryggar tillbaka för något utan visar en naken underhållning utan krusiduller.

Det är samtidigt en satir emot det amerikanska samhället och den amerikanska drömmen och satirer, oavsett om de är subtila eller inte, är oftast mycket underhållande på ett eller ett annat plan. Tyvärr tappar filmen lite av detta framåt slutet och även om det fortfarande är underhållande finns inte det där lilla extra kvar framåt slutet och det tenderar att bli lite för mycket pang-pang av det hela för min smak. En bra och underhållande film men som inte riktigt räcker alla sina 102 minuter.

Dredd - 2012 - En annan tolkning av seriehjälten.



Dredd
Regi: Pete Travis
2012
Action/Sci-Fi

I en framtida värld där polisen förutom att agera polis även är domare, jury och bödel är arbetslösheten 99 % och var och en av de 800 miljonerna som bebor Megacity 1 potentiella brottslingar. I denna stad för Dredd i uppdrag att utvärdera nybörjaren Cassandra Anderson. Hon ligger precis på gränsen under godkänt i akademin men man vill ge henne ytterligare en chans på grund av sin unika telepatiska förmåga. Tillsammans med Dredd hamnar hon mitt bland händelserna när de ska utreda ett trippelmord i en stadsdel där den ökända gangstern Ma-Ma står. Hon vill till varje pris att Dredd och rookien ska dö innan de lämnar kvarteret. Dredd och Anderson får kämpa för sina liv och kan inte lita på någon, inte ens sina egna kollegor!

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Ezquerra [källa: Wikipedia]. 1987 Gjorde hårdrocksbandet Anthrax låten I Am the Law om honom. Sylvester Stallone gestaltade honom 1995 i filmen Judge Dredd och nu, 2012, är det alltså dags för ytterligare en film! Det finns säker flera referenser att hitta både här och där men det räcker väl nästan så? Jag har aldrig läst serien men känner mig ändå bekant med storyn i det hela på något sätt. Det utspelar sig i en framtid där polisväsendet har en totalitär makt över folket, som alla är potentiella brottslingar.

Ska man tro seriens skapare John Wagner ligger där här filmen närmare serieförlagan än Judge Dredd från 1995 [källa: Wikipedia] men det bryr jag mig inte om. Jag struntar också fullkomligt i att Stallone nominerades till en Golden Raspberry för sämsta skådespelare för sin gestaltning. Det är i alla fall en mer underhållande film än denna! Jag säger inte att den här är dålig på något sätt. Det känns onekligen som att man lagt mycken möda på actionscenerna och illusionen av att det utspelar sig i en jättestad är fantastisk, men det är ändå något som saknas. Det finns ingen själ i den. Det som finns är helt och hållet utan humor och det finns inte tillstymmelse till serietidningskänsla i den. Kanske har serietidningen just den känslan?








Karl Urban spelar titelrollen men jag kan inte minnas att man får se hans ansikte en enda gång. Kanske tittade jag bort någon nanosekund när det var ointressant men jag kan inte minnas att hjälmen som täcker det mesta ansiktet togs av någon enda gång! Jag har förstått att detta är troget serien och jag bryr mig egentligen inte alls om det. Det symboliserar väl snarare den anonyma myndighet som ska hålla ordning i jättestaden. Men samtidigt ger det heller inte något utrymme för något direkt skådespeleri. Det är en stel domare som kör motorcykel och sedan tar känslolösa beslut endast med lagen som måttstock, något sunt förnuft eller medlidande finns inte! Dessutom hör jag inte repliken I Am the Law tillräckligt tydligt någon gång!

Jag tycker att det är lite för högteknologiskt för att vara riktigt underhållande. Det är action från början till slut (nästan) och det har jag inget emot, men det verkar ändå som att historien är fattig och att det saknas djup. Kanske är detta meningen eftersom de flesta serietidningar väl saknar djup i sina karaktärer? Själv hade jag varit tacksam för lite mer bakgrundshistoria, det fick vi ju i 1995 års filmatisering! Om nu denna inte var trogen den etablerade mytologin hade väl detta varit ett utmärkt tillfälle att rätta till problemet?

Men godkänt blir det ändå! Det är tillräckligt underhållande action för att fungera och det är tillräckligt mycket science fiction för att vara intressant. Jag tycker som sant att historien är lite tunn, droghandel och en ensam kvinnas raseri är på väg att sätta domare ur spel för alltid. Inte kvinnas personligen förstås men det är hon som bestämmer hela scenariot för belägringen och likvideringen. Hon är helt enkelt ledaren och hjärnan i organisationen. Hennes metoder är grymma och brutala och som skurk är hon tillräckligt hemsk att platsa in i den futuristiska där filmen utspelas!

6/10

Recension: Porcile - 1969



Porcile
Aka: Pigsty
Regi: Pier Paolo Pasolini
1969
Drama

Det här är berättelsen om en kannibal i en icke specificerbar dåtid mitt ute i öknen. Samtidigt berättas också historien om sonen till en tyck industrialist, tillika före detta nazist, i det moderna Tyskland. Denne son tillbringar heller sin tid med grisarna i svinstian än med sin fästmö medan den unge kannibalen blir tillfångatagen och dömd för sina brott. Han har dödat sin far, ätit människokött och varit alldeles utom sig av glädje.

Det här är absolut inte en film för alla och envar och jag tror man måste vara ganska envis för att se den. Med det menar jag att den inte bjuder på några enkla lösningar och att den är ytterst svårtydd. Att det är en intellektuell regissör som ligger bakom den här råder det inget som helst tvivel om och jag är helt säker på att Pier Paolo Pasolini hade haft svar på alla frågor man får i skallen efter att ha sett den här filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns som om man var närvarande i filmen när man ser den. Kanske är det Pasolinis mycket raka vinklar och stadiga bildspråk som gör det, eller kanske det beror på de poetiskt vackra dialogerna som tycks påverka utan att man egentligen förstår varför. Detta gäller förresten resten av filmen också. Innan man ens börjar försöka förstå vad som egentligen menas infinner sig en känsla av olust, avsmak och förakt!

Skådespeleriet är kanske inte filmens och Pasolinis starkaste sida och trovärdighetsproblemen beroende på detta är emellanåt tydliga. Samtidigt tycks det finnas en tanke bakom de distanserade karaktärerna som om Pasolini vill berätta något för oss på detta sätt. Ett samhällskritiskt inlägg om omöjligheten att någonsin känna till någon annans allra innersta?

Som jag började skriva är den här filmen inte för alla, men om man vill se en film som verkligen utmanar ens intellekt ska man söka reda på den här. Jag tror inte det finns något sätt att tolka den här rätt eller fel och det är kanske just däri dess styrka sitter, de många möjliga lösningar  som erbjuds i den egna skallen.

En svår film!

Recension: Poseidon - 2006



Poseidon
Regi: Wolfgang Petersen
2006
Action

På nyårsafton, just efter tolvslaget, träffas den gigantiska lyxkryssaren Poseidon av en jättelik våg som bokstavligen vänder uppochner på skeppet. Fartygets kapten informerar om att deras position och status har gått ut per automatik till räddingsmyndigheten och att de kommer att bli räddade inom bara ett par timmar. Några få av passagerarna vägrar dock acceptera detta och beger sig på eget bevåg på upptäcksfärd mot en utgång. Deras väg går nedåt till skrovet (som nu ligger uppåt) från däck till däck och de måste modigt möta både de enorma mängder vatten och de explosioner som korsar deras väg.

Det finns katastroffilmer i full skala där hela planetens existens är i fara (t.ex. Armageddon och Deep Impact) och det finns katastroffilmer. Den här faller in i den andra kategorin där katastrofen är begränsad till ett relativt litet antal människor, som visserligen kämpar för sin egen överlevnad men i ett relativt litet område. Ett par av de allra mest kända filmerna av den här typen torde vara The Towering Inferno (Skyskrapan brinner) och Airport. Ja, rent av självaste Titanic faktiskt!

Den här kommer i gång ganska snabb och den lyckas sedan hålla ett förvånansvärt högt tempo rakt igenom. Tyvärr är den också ganska ospännande vilket kanske kan bero på att det inte finns nåt nytt under solen, eller under skrovet kanske om man får vara lite vitsig. Nu menar jag inte att jag jämför den här remaken med dess original, för i skrivandets stund har jag faktiskt inte snokat reda på och sett originalet, utan helt enkelt att det är lite väl mycket actionklichéer staplade på varandra. Man har visserligen försökt att skapa inbördes relationer mellan den lilla grupp som försöker ta sig ut men i grund och botten är det bara samma gamla mall.

Den gamle hjälten, (Kurt Russell) en gång New Yorks borgmästare som fortfarande vill vara hjälte. Hans dotter som tycker att han fortfarande vill kontrollera hennes liv trots att hon är vuxen och hennes pojkvän, som desperat försöker imponerade på sin blivande svärfar. Efterhand växer givetvis respekten för denna pojkvän för att till slut.. tja.. i alla fall nästan accepteras. Vi har också yngre hjälten som alltid vänder tillbaka för att hjälpa dem som kommit på efterkälken, även i de mest hopplösa situationer. En yngre pojke och hans mor finns också representerade tillsammans med den, åtminstone ombord på fartyg, obligatoriska fripassageraren. Slutligen finns den livströtta och homofila man som blivit övergiven av sin pojkvän (Richard Dreyfuss).

Den sistnämnda karaktären tycker jag är den mest intressanta, kanske för att det är just min gamla favoritskådis Richard Dreyfuss som axlar rollen. Inget ont om de andra skådespelarna på nåt sätt men jag anser ändå det vara klasskillnad på uppvisningen.

Duger som underhållningen men ger inga bestående intryck.

Recension: Polisstyrka X7 - 2009




Polisstyrka X7
Aka: Newsmakers, Goryachie Novosti
Regi: Anders Banke
2009
Action/Thriller

Ett välplanerat rån eskalerar till blodiga eldstrider med polisen och då kan man fråga sig om det verkligen var så välplanerat? Kanske var det slumpen som gjorde att saker gick som de gick? Det som följer är en katt och råtta lek där media bevakar allt och när den ryska polisen utmålas som fega och dumma krävs det nya metoder för att ändra på deras image. Tillsammans med militären utvecklar man en idé som ska förändra allt. Man sätter helt enkelt kameror på hela specialstyrkan och planerar att göra en dokusåpa av alltihop, hur man stormar huset där banditerna håller en familj som gisslan och hur poliserna är riktigt bra poliser. Men frågan är hur mycket av materialet som är manipulerat och konstruerat för att ställa polisen i en bättre dager? Nu avgörs det inte längre med vapen utan i media…

Ska man se det här som enbart en actionfilm så är det fullt drag i ett antal minuter fram till filmen tar en lugnare vändning och blir ett gisslandrama. Det är svårt hur länge det pågår men det är i alla fall mycket bra genomfört! Och det säger heller inte lite när det kommer från mig som inte är särskilt förtjust i eldstrider egentligen. Här finns dock en närvaro och realism som gör det riktigt spännande och underhållande! Det är faktiskt en riktigt rå inledning på filmen!
                                
Men jag tycker inte att man ska se den som enbart en actionfilm eller thriller heller för den delen. Det finns flera nivåer av handling och metahistorier här. Jag gillar verkligen idén med en dokusåpa om polisens arbete. Inte för att det är något helt nytt, det är väl något som funnits ett bra tag och visas i andra delar av världen (läs USA) ett bra tag. Men det här är lite skillnad, inte bara för att det utspelar sig i ryssland och på ryska men det är onekligen en bidragande orsak. Jag vet inte riktigt när filmen utspelar sig men det måste i alla fall vara efter glasnost och det visar ett samhälle som håller på att gå överstyr med brottslighet som polisen inte rår på.

Ur detta kommer propagandan, som väl aldrig lämnat det ryska samhället, åtminstone inte enligt vår egen – västvärldens propaganda. Med andra ord kan man se det här som en politisk film ur många perspektiv. Man kan också se det som en film om hur allt måste visas på TV, hur mycket som egentligen är sant i dokusåporna och hur mycket som är vinklat för att ge så bra tittarsiffror som möjligt. Detta är naturligtvis självklarheter för de allra flesta men det är ändå kul att se hur man berättar historien.

Självklart kan man också välja att se filmen mer tvådimensionellt, som ett gisslandrama där möjligen någon form av Stockholmsyndromet avhandlas som bisak. Inte en förälskelse kanske men i alla fall en viss samhörighet med kidnapparna. Dessa kidnappare fungerar förresten också som avskräckande exempel för de barn som ingår i gisslan. De uppmanar själva dem att sköta sig så att de inte kommer att bli som kidnapparna. Det är lite kul och definitivt en gliring till samhället.

Jag gillar den här filmen men tycker inte att man får fullt utbyte av den om man inte tar tillvara på alla nivåer och tolkningsmöjligheter av den. Enda problemet som jag ser det är att det är lite svårt att hålla isär vem som är vem. Det är inte tillräckligt starka och genomarbetade karaktärer för det, med vissa undantag förstås. Men jag har å andra sidan inte sett Dai Si Gin som den här filmen är en nyinspelning av, det är kanske något man har försökt efterlikna?

Recension: Deathstalker - 1983



Deathstalker
Regi: James Sbardellati
1983
Fantasy

I en svunnen tid lever Deathstalker, en ofrivillig hjälte som i sitt sökande hamnar mellan en härskare och landets rättmätiga tronarvinge. Han vill egentligen inte lägga sig i men eftersom han är på jakt efter tre magiska föremål har han inget val. Han är redan i besittning av svärdet och den falske kungen äger den magiska bägaren och den magiska amuletten. Endast tillsammans blir makten total. Den som äger alla tre föremålen blir inte bara mäktig eller mäktigast utan blir till och med själva makten!

Nåja, det är kanske inte den mest välspelade fantasyrullen någonsin men jag gillar den. Den har en charm och en närvaro som många andra svärd- och sandalfilmer saknar. Den utspelar sig inte i det antika Grekland såsom peplum traditionellt anses göra. Men varför kan man inte tälja på gränserna en smula? Det är en barbarfilm att räkna med och en som – tyvärr – verkar vara aningen bortglömd.

Av alla länder så är det en samproduktion mellan Argentina och USA. Jag vet inte om detta påverkar någonting egentligen men antagligen gör det det eftersom den finns en större europeisk känsla över den än en amerikansk. Faktum är att jag trodde att det handlade om en produktion gjord av Spanien/Italien när jag såg den. Kul att man även lyckats att göra den här typen av kultiga filmer även i USA! Undrar hur mycket i den som egentligen är amerikanskt? Nordamerikanskt alltså.

Till skillnad från en del andra filmer finns det gott om fantasifulla varelser som bebor filmens universum. Det handlar alltså inte bara om monster utan om krigare med grishuvud och sådana saker. Det finns också en hel del varelser som påminner mig mer om troll än om något annat. Det finns helt enkelt en riklig flora av skapelser förutom människan i filmen. Ett utmärkt epitet på en fantasyfilm.

Männen är muskulösa, i synnerhet huvudkaraktären – Deathstalker – och kvinnorna är sårbara för det mesta. Det finns förstås de som påminner mera om amazonkvinnor också och som verkligen inte behöver någon man att försvara dem. Filmen utspelar sig i en tid då det kanske inte alltid var nödvändigt för en kvinna att skyla sina behag och de tuttar som visas upp i filmen gör det på ett väldigt naturligt sätt. Man tänker nästan inte på det, så naturlig del av filmen är det! Går kläderna sönder så gör de, inget klädesplagg håller i evighet för svärden och visst vore det ologiskt att kungens harem skulle vara skylda med för mycket kläder?

Rick Hill passar ypperligt i rollen som Deathstalker, blond och med rejält tilltagna muskler. Han gör rollen minst lika bra som Miles O’Keeffe gör Ator the invincible och man tror på honom. Skillnaden är väl att Deathstalker är något av en antihjälte som egentligen inte vill vara i händelserna centrum och som verkligen inte är ödmjuk på något sätt heller. Jag skulle rent av vilja kalla honom för självgod! Det är, till skillnad från Ator, helt enkelt ingen hjältetyp!

6/10

Recension: Rapport från Stockholms Sexträsk - 1974



Rapport från Stockholms Sexträsk
Regi: Arne Brandhild
1974
Dokumentär

På omslaget till filmen står det att den avslöjar allt och att den även visar allt. Det är enligt min uppfattning inte riktigt sant. Möjligen var den här sexdokumentären chockande när den först gjordes 1974 men 2013 är det här vardagsmat och minst lika mycket finns att se i public service TV. En otrolig utveckling egentligen på bara lite över 30 år! Det finns några utmanande scener i form av striptease men så där väldigt upphetsande eller upprörande är det inte. Var det här sexig och åtråvärt beteende 1974 så är det verkligen inte det längre. Jag antar att gränserna flyttas med tiden.

Eftersom jag inte bor i Stockholm får jag heller inte den nostalgiska känslan av historisk kännedom om ”min” stad. Men jag förmodar att det existerade liknande etablissemang runt om i Sverige även om det kanske inte var lika storstadstätt mellan kubbarna på mindre tätbefolkade orter. Jag har själv ingen som helst erfarenhet av sexklubbar och med det i bakfickan kan det vara intressant att på detta sätt få en inblick i vad för typ av underhållning som gick att få där.

Det är också ett dokument om en svunnen tid. En tid före diverse förbud, både lagförändringar och moraliska synsätt, tvingade bort industrin från de upplysta gatorna till de mörka bakgatorna. Förbuden förflyttade den legitima branschen till skumrasket. Idag är det ingalunda en rumsren bransch och jag funderar lite över vad som hade hänt om man inte moraliserat så mycket över den. Hade branschen i så fall utvecklats på samma sätt, hade gränserna flyttats på samma sätt som de har gjort eller skulle det fortfarande finnas en vis ”mysfaktor” över pornografin?

Jag kan inte säga att den här dokumentären var särskilt underhållande för mig. Den var intressant på sina ställen men på det hela taget hade jag nog föredragit en riktigt hederlig porrvåffla! Det är förvisso massor av pornografiskt extramaterial som hör denna svunna tid till som kan vara av intresse. Självklart endast som ren kuriosa!

4/10

Molly – Familjeflickan - 1977 - en erotisk film av Mac Ahlberg



Molly – Familjeflickan
Regi: Mac Ahlberg
1977
Erotik

Molly är på välbehövlig semester på côte d'azur med sina väninnor. Hon behöver helt enkelt tid på sig att anpassa sig till nya situationer. Det mesta av hennes tid går dock åt till att tänka tillbaka på de olika (sex)äventyr hon har upplevt hemma i Sverige. Både det hon har sett andra göra och det hon har upplevt alldeles själv. Inget verkar vara riktigt helig för henne och hon verkar vara helt omättligt på sex!

Jag trodde väl egentligen aldrig att jag skulle se och betygsätta en pornografisk film här. Visserligen finns det ett par andra filmer jag har skrivit om som har en pornografisk version som visningsalternativ men i det här fallet finns det ingen ”rumsren” version att falla tillbaka på. Det enda som finns är filmen inklusive de pornografiska scenerna och skulle man till att klippa bort dem återstod inte mycket. Det mesta finns att beskåda i närbild, fellatio, cunnilingus, lesbianism och regelrätta samlag också. Det finns till och med exempel på ansiktsejakulationer! Det har alltså inte sparats något på de sexuella manifestationerna!

Så vitt jag vet existerar inte den här typen av film längre. Tänker man på pornografi idag är det lätt att man fastnar vid löst sammansatta scener som om man har tur har någon form av röd tråd emellan sig. Man kan inte längre begära någon form av skådespelartalang. Får killarna stånd och tjejerna särar på benen är saken klar liksom. Så är det inte här, det finns en övergripande handling och faktiskt en viss form av romantik att falla tillbaka på. För mig hör detta 70-talet till. Jag vet inte riktigt när denna form av ”riktig” pornografi gick i graven. Gissningsvis tålde den inte riktigt videobandspelarens intåg i folksjälen. När porrbiograferna var ett minne blott upphörde också den ”riktiga” porrfilmen och lösrykta sekvenser gjorda för hemmamarknaden tog vid.

Här är det faktiskt riktigt anständiga skådespelare och skådespelerskor! I huvudrollen ser vi den urläckra Marie Forså. Om hon gör några sexscener eller inte vågar jag inte svara på. Hon behöver inte göra det, hon är söt nog ändå! Tuttar finns det i alla fall gott om i hennes scener. Hon är fantastiskt snygg! Jag är inte tillräckligt bevandrad i porrsvängen för att kunna rabbla några fler namn men jag tycker nog att jag känner igen en och annan. Nina Gunke lär förresten ha en liten (påklädd) roll!

Låt vara att det handlar om en icke rumsren genre, men jag tycker ändå att de sensuella elementen nästan tar överhanden och det är en skön stämning över hela filmen. Den känns genuin och äkta på något sätt. Det är inga omöjliga akrobatiska ställningar designade att visa så mycket kön och/eller penetration som möjligt. Snarare är själva pornografin en bisak även om det är väldigt mycket av den. Det är svårt att beskriva men det känns som att skådespelarna har sex för att de vill det, realism helt enkelt. Naturligtvis är det inte så men det är det intrycket jag får. Jag önskar att fler filmer var så här!

7/10

Du kan köpa filmen på:
Discshop


Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6




Star Wars: Episode 1
The Phantom Menace
Regi: George Lucas
1999
Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2
Attack of the Clones
Regi: George Lucas
2002
Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3
Revenge of the Sith
Regi: George Lucas
2005
Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4
A New Hope
Regi: George Lucas
1977
Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10
                                                                                                   
Star Wars: Episode 5
The Empire Strikes Back
Regi: Irvin Kershner
1980
Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6
Reurn of the Redi
Regi: Richard Marquand
1983
Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10