Recension: Nekromantik 2 - 1991



Nekromantik 2
Regi: Jörg Buttgereit
1991
Drama/Komedi

Den sexiga sjuksköterskan Monika har ett litet dilemma. Hon tänder på döda män och har problem att välja mellan den levande pojkvännen och det ruttnande lik hon gömmer hemma. Den levande Mark är trevlig, stilig och pålitlig men är han lika erotiskt tändande som den halvruttne Robert? Hennes beslutsångest mellan dessa män är påtaglig och genomsyrar hela hennes existens.

Efter att ha sett den här uppföljaren till den något kontroversiella filmen Nekromantikmåste jag säga att jag är lite besviken. Den är inte på något sätt dålig även om jag inte känner mig lika överrumplad som jag gjorde första gången. Det är många gånger en mycket vacker film där bild/musik kombinationen tycks vara väldigt viktig och som ofta känns paradoxalt motsägelsefull. Detta anser jag vara ett lyckat drag av Jörg som inte bara vräker på äckel och slem den här gången.

Det här är alltså konstnärligt bättre även om storyn dock inte är lika tydlig här och den är också emellanåt väldigt osammanhängande. Några gånger tar filmen sådana vändningar att man inte riktigt hänger med, en del scener är å andra sidan så övertydliga att tittaren idiotförklaras och man får liksom inget riktigt grepp om filmen. Dessutom är en del scener på tok för starka i den här för övrigt ganska tama uppföljaren. Jag tänker då på djurslakt, något som jag vände mig emot redan i första filmen.

En del kritik mot vissa delar av samhällstrukturen tycks i alla fall Jörg ha fått med. Jag tänker då bland annat på en del referenser till ”normal” pornografi till ”normala” människor. Att nekrofiler kanske inte vanligtvis räknas till ”normala” människor står väl helt klart, men vad ÄR egentligen ”normalt”?

Den här filmen är heller inte lika tydligt tragikomisk eller svart som första filmen. Den belyser inte nekrofilens dilemma på samma klara sätt. Till en början känns det som om filmens huvudperson VILL komma till rätta med sitt abnorma beteende, när filmen slutar är jag inte lika säker längre.

Hur som helst, en sevärd film och helt klart av intresse om man gillar ettan.

Recension: Nekromantik - 1987



Nekromantik
Regi: Jörg Buttgereit
1987
Drama/Komedi

Robert jobbar på ett företag som tar hand om lik och sanerar efter dödsolyckor på vägar etc. Han lyckas ibland smussla med sig olika organ och dylikt hem, där han tillsammans med sin flickvän njuter av den ökande samlingen. En dag får han chansen att ta hem ett helt lik. Att det är halvruttet och inte helt komplett spelar ingen roll, det förhöjer nästan tillfredställelsen. Flickvännen blir eld och lågor när hon får se vad han tagit hem och alla tre hamnar genast i säng. Men Robert har problem på jobbet och är inte omtyckt av förmannen och får sparken en dag. Nu reagerar flickvännen, varför ska hon nu slänga bort sina bästa år på honom? Hon lämnar honom och dessutom tar hon liket med sig…

Som titeln antyder handlar det här i högsta grad om nekrofilism. Det är spetsat med en hel del svart humor och även en hel del romantik som faktiskt är filmens starkaste byggsten. Är du ute efter en riktigt stark och chockerande film är det här inget du ska lägga ner någon större energi på.  För filmen är inte speciellt chockande men är självklart rätt äcklig på sina ställen. De komiska inslagen gör också att den aldrig får den där rätta känslan av att skrämma någon. Jag tror i och för sig att det inte var riktigt meningen heller. Det är helt uppenbart att Jörg faktiskt hade en filosofi med den här filmen och jag vill påstå att den är i högsta grad konstnärlig.

Den handlar om relationen mellan en man och en kvinna, om värderingarna av livet och döden, samt om ångest och depression. Filmen innehåller också en del våld mot djur, något som jag personligen far ganska illa av att se. Filmen belyser helt enkelt de problem som en nekrofil kan bli utsatt för. Kort sagt kan det inte vara lätt, med denna udda sexuella läggning, att få utlopp för sina perversioner och det tar sig ofta extrema vägar.

Hela produktionen skriker amatörfilm och man har svårt för att ta den på riktigt allvar. Skådespelarna är inte speciellt bra men regin måste man berömma så mycket det bara går. Man känner inte att man sitter och tittar på en film som man så ofta känner. Nej, det känns snarare som om man tittar på en hemmagjord video där någon filmat sig själv och sin omgivning, det förhöjer filmens värde en hel del.

Slutscenen är verkligen något i hästväg och kan kanske tolkas som ett slutgiltigt klimax, se och bedöm själva.