Recension: Night of the Hunted - 1980



Night of the Hunted
Aka: La Nuit Des Traquées
Regi: Jean Rollin
Drama/Thriller/Erotik
1980

Robert finner plötsligt en kvinna i bara nattlinnet och undrar hur det är fatt. Kvinnan – Elisabeth, har inga som helst minnen av vad som kan ha inträffat och är inte till någon hjälp överhuvudtaget. Hur som helst så tar han hand om henne, ger henne lift till Paris och tar upp henne i sin lägenhet där de tillbringar natten tillsammans. Snart inser han dock att något är än mer fel än vad han först kunnat ana. Elisabeth minns ingenting av hur hon blev upplockad av Robert eller hur hon kom att vara i situationen som ledde till deras möte. Undan för undan glömmer hon mer och mer av vad som hänt och vem hon är. Hon får stanna i Robert lägenhet men så snart han har gott tränger sig Dr. Francis tillsammans med sin medhjälperska Solange in och för henne till en svart skyskrapa. Där finns det andra som hon, som inte har något minne och vars kroppar inte låter dem. Vad är det för sjukdom alla tycks ha drabbats av? Går den att bota? Och vilka avsikter har egentligen Dr. Francis och Solange med sina patienter?

Jag vet inte vad det är med Jean Rollins filmer, de borde inte tilltala på det sätt som de faktiskt gör. Det finns en aura av mystik omkring dem även om manuset ibland inte är helt logiskt eller händelseförloppen realistiska. Det finns också ofta gott om kvinnlig fägring och även om den här filmen inte tillhör de mest avklädda finns det flera scener med nakna överkroppar. Jag klagar inte, det är vackert att se på och kan väl också vara lite erotiskt kanske. Det finns ingen hardcore sex i filmen och det är väl tur det, för nakenscenerna tillför egentligen ingenting till handlingen, de finns enbart där för att förgylla ytan lite grand.
                        
Filmen kunde helt klart ha kunnat stå på egna ben, klarat sig utan minsta tillstymmelse till erotik om Jean Rollin hade önskat det, historien är intressant och det finns en ovisshet över berättelsen som gör att man får fundera mest hela tiden på hur det egentligen hänger ihop. Jag upptäcker kommentarer om myndighetskonspirationer och om dödshjälp, fast den här filmen gjordes väl innan debatten om dödshjälp var på tapeten på allvar? Det finns också en osäkerhet på om det verkligen handlar om en olycka som gör att patienterna blivit nedsmittade av någon okänd sjukdom eller om det rör sig om ett experiment. Och i så fall, vad är det verkliga experimentet, de uppenbart sjuka människorna eller de som tvingas stå vid sidan om och se på?






Det finns en förklaring inbakad framåt slutet som jag personligen kanske tycker att man kunde ha utelämnat. Det finns visserligen en poäng med att förklara hur det hänger ihop eftersom det inte är helt självklart men samtidigt förtar det en del av mystiken. Dessutom kanske den är lite för lång för sitt eget bästa eller snarare långsam kanske. Den är spännande och allting som den ska vara men det finns trots allt en viss seghet över den. Men man kan trösta sig mig att det är en estetiskt tilltalande seghet!

Men det som slår mig mest efter att ha sett den, eller under själva åskådandet av den också för den delen, hur fel mina förutfattade meningar om Jean Rollin visar sig vara gång efter gång. Jag har fått för mig att han var mest känd för sina vampyrfilmer, och det kanske han är också, men hans filmer utan för detta område fungerar oerhört bra och med hjälp av den elegans som speglar i stort sett alla av hans filmer som jag hittills har sett lyckas han göra filmerna mycket vackra och sevärda.

Jag är glad att jag äntligen fick se denna för det är helt klart en mycket annorlunda film. Det känns som om den skulle kunna utspela sig i ett dystopiskt framtidssamhälle, men det är inte säkert. Den skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu och vara en produkt av en myndighetsmörkläggning och det är just detta som tilltalar – publiken egen makt att bestämma vad och hur den handlar om det den handlar om. Det där lät kanske lite snurrigt men det är precis så jag tänker om den.

Recension: Night of the Comet - 1984



Night of the Comet
Regi: Thom Eberhardt
1984
Horror/Sci-Fi

En stort fenomen är på väg att inträffa. En komet som passerar jorden extremt sällan är på väg hitåt. Folk är exalterade och media står på kö för att leverera nyheter om händelsen. Några skeptiker anser emellertid att kometens förra uppenbarelse orsakade dinosauriernas utrotning då det skedde ungefär vid denna tidpunkt och kanske ligger det något i detta. Hur som helst så anländer kometen och plötsligt har två systrar hela staden för sig själva, överallt ligger kläder och i dem ett stoff av kalcium.

Sådana här postapokalyptiska filmer är inte ovanliga men oftast handlar det inte om hot från yttre rymden utan hot ifrån oss själva. Kanske företrädesvis atombomber, naturkatastrofer, virus eller andra oförklarliga fenomen som t.ex. i dawn of the dead. Det som hamnar närmast av nyss nämnda ting i just det här fallet, är kanske naturkatastrofen och tanken och iden bakom kometen som utplånar allt liv är intressant, men tyvärr inte speciellt väl utförd. Jämför till exempel med andra hot från rymden (Invasion of the body snatchers, Day of the Triffids).

Skådespelarna är lika dåliga som man skulle kunna vänta sig av en film av den här kalibern och även om en del kända namn dyker upp, t.ex. Robert Beltran som kanske är mest känd som Chakotay i Star Trek Voyager, så blir det aldrig trovärdigt. Man ser tydligt att man verkligen försökt spara in varenda krona i var och en av de öde scenerna och filmen kan knappast ha kostat många kronor att spela in. Ljudspåret är riktigt dassigt och väldigt tröttsamt, dialogen är knappt hörbar på sina ställen. Inte för att ljudet är lågt eller raspigt utan helt enkelt för att det låter så fruktansvärt tråkigt.

Det här är ju en film från 80-talet och det märks ganska tydligt. Både vad gäller kläder och frisyrer, men även musikaliskt. Musiken är verkligen dålig och ligger nästan hela tiden i bakgrunden och bara maler på. Något enstaka stycken sticker ut från mängden, t.ex. Cyndi Laupers gamla megahit ”Girls just wanna have fun” annars är det ganska anonymt och irriterande.

2001 Maniacs - 2005 - Välgjorda goreeffekter!



2001 Maniacs
Regi: Tim Sullivan
2005
Komedi/Horror

Några ungdomar kommer till en stad i tid för hundraårsfesten. Efterhand blir de varse att invånarna lever som om det vore sydstaterna på riktigt och än mer snedvriden samhällssyn ändå förresten. Flykt är det enda alternativet om du vill överleva men det är något som visar sig lättar sagt än gjort.

Faktum är att jag såg den här före jag såg HG Lewis orignal som jag skrev om för några dagar sen. Jag avskydde verkligen den här men lyckades ändå med bedriften att se om den för att ge den en ny chans. Kanske fanns det något som jag hade missat som verkligen gjorde den till en underhållande film. På sätt och vis kan man väl säga att jag gjorde det. Inte för att jag kommer att ägna några stavelser på att hylla filmen på något sätt, det är fortfarande en katastrof, men jag insåg att det faktiskt finns en del humor i splatterscenerna.

Det är uppenbart, mer uppenbart än i originalet faktiskt, att det hör sig om en film med glimten i ögat. Som vanligt kan jag inte låta bli att jämföra… Det som var lite charmigt uselt i filmen från 1964 är här bara tramsigt. Skillnaden är tydligt, då handlade det om skådespelare och handling som var uselt men kanske mer av misstag än något annat. Här är det uppenbart att man försöker göra en rulle med blinkningar till den gamla filmen, alltså en film som försöker vara sämre än vad den egentligen klarar av att vara. Det finns en skillnad på att göra en film med intentionen att den ska vara tramsig kontra en som råkar bli det på grund av manus, skådespelare, budget eller annat.







Och ska sanningen fram så är alla goreeffekter faktiskt ganska välgjorda i den här. Robert Englund spelar en helt ok roll och det gör Lin Shayne också! Ingen av dem har någon huvudroll men som tokig ortsbefolkning är de viktiga! Det är en blodigare film än originalet som faktiskt var relativt subtil vid jämförelsen. Det är over-the-top och det är precis vad man har varit ute efter.

Hade jag inte lyckats se filmen igen skulle jag absolut inte varit lika snäll mot den som jag nu har varit men med originalet i bakhuvudet och med min bästa förlåtarskjorta på mig kryper den upp lite på betygskalan.

3/10