Recension: DEVIL SEED - 2012


Devil Seed
Regi: Greg A. Sager
2012
Horror

När sommarlovet är slut kommer Alex tillbaka till det gemensamma boendet med Bree och Jess. Det är tre tjejer som har bott ihop förr men nu skaffat ett nytt, större boende. Det bästa är att allt är till samma pris som tidigare. Efter en blöt kväll, en mycket blöt kväll till och med, hamnar Alex och Jess hos en spådam som först kör hela sin repertoar men sedan ser en syn som hon verkligen blir livrädd för. Dagen efter har Alex inga minnen av saken och strax börjar oförklarliga händelser att inträffa. Rivmärken och skavsår uppkommer på Alex kropp och hon känner att hon är på väg att förlora förståndet. Men vad var det egentligen spådamen sa? Alex går tillbaka och får reda på att det kommer att växa något i henne, något som mänskligheten inte har sett på tusentals år…

Finns det någon film man ska jämföra med är det förstås excorsisten! Det finns till och med några scener som visar tydligt hommage till den tidigare filmen. Det råder ingen tvekan om att man har sneglat bakåt i tiden när man har gjort filmen helt enkelt. Men innan någon börjar skrika remake vill jag genast dementera att så skulle vara fallet. Det är inte ens en nytolkning som några remakemotståndare brukar benämna de nyinspelningar som de trots allt gillar. Det är en helt annan historia men som sneglar lite på filmen från 1973. Vi har till exempel vissa svordomar som lätt går att knyta till den tidigare filmen eller scenen när Regan kissar på sig som också finns med i någon form här.




Till en början känns filmen ganska mild och det känns som att den inte riktigt håller hela vägen när det gäller skådespeleri etc. Men det är en chimär som det senare kommer at uppenbara sig. För när det börjar bli allt otäckare sugs man också in i produktionen och skådespelarna presterar bättre och bättre ju mer kropp filmen får. Till en början vet vi ju ingenting av vad som händer medan vi senare får se allt större och större påverkan på den fysiska världen. Självklart är den viktigaste rollen Michelle Argynris som Alex – alltså den som blir besatt, och hon är riktigt bra framåt slutet. Det är klart att sminkningen gör väl sitt till för att illusionen av besatthet ska bli riktigt komplett, men hon har en perfekt blick för saken. Den kan vara hur tom som helst vilket ser väldigt otäckt ut i kombination med allt det andra som händer.

Som vanligt är det ingen som tror på allt det som händer. Det är väl mer regel än undantag när det gäller de här filmerna. Det är som att borgmästaren eller motsvarande inte vill offra turismen i hajfilmer trots att en gigantisk vithaj som dödar människor simmar omkring i vattnet. Det hör genren till helt enkelt. Antagligen för att göra oss – publiken, frustrerade och sympatisera mer med offret, alltså den besatta.





Så allt eftersom filmen fortskrider blir den bättre och bättre. Framåt slutet är det riktigt bra och tempot som från början var ganska långt är nu riktigt intensivt. Det finns, som jag tidigare varit inne på, några riktigt förutsägbara händelser. Mest sådana som hör genren till, sådana som vi skulle bli förvånande och nästan förargade över om de saknades. Man kan helt enkelt inte vara hur innovativ med de självklara beståndsdelarna hur som helst. Men på det hela taget känns det fräscht och långt ifrån alla de dussinproduktioner man har sett på temat genom åren. Det här är faktiskt riktigt bra!


8/10