Bioaktuella SMÄRTGRÄNSEN – 2012 – Mobbing och sexuella trakasserier



Regi: Michel Franco
Drama

Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till en ny stad efter att Alejandros mamma, Robertos fru, har omkommit i en bilolycka. Tanken är att börja om från början med nytt jobb åt pappan som är kock och ny skola åt Alejandra. Hon finner nya kamrater relativt fort och kommer snart in i gänget. Han är för rastlös för sitt nya jobb och slutar. Han bryter ihop efter förlusten av sin fru och när Alejandra får problem tycker hon inte att hon kan gå till honom för hjälp. Och problem får hon! På en fest, där hon blir full och har sex, blir hon filmad. Denna film läcker sedan ut på internet och hennes nyfunna vänner vänder sig istället emot henne. Hennes tillvaro blir en mardröm, tills hon inte står ut längre…

Något som brukar få igång mig är filmer om mobbing och utanförskap. Den här filmen är lite trögstartad, kanske i och med att Alejandra till en början kommer in i gänget. Den är också lite svår att få grepp på och jag känner inte riktigt lika mycket med mobbingoffret som jag skulle vilja. Filmen rycker helt enkelt inte tag i mig på ett sådant sätt som jag skulle vilja. Det är visserligen fysisk mobbing på sina ställen och det handlar också om sexuellt utnyttjande och våldtäkt men de grövsta scenerna anser jag vara de där hela gänget gaddar sig emot henne samtidigt.




Filmen är inte speciellt Hollywood-stiliserad. Jag kan till exempel inte minnas att det förekommer någon musik överhuvudtaget i den. Kameravinklarna är tämligen statiska och filmen är gjord på ett sådant sätt att man nästan kan känna att man sitter i samma rum. I synnerhet är detta sant i händelsernas efterdyningar. När allt har kommit fram och Roberto försöker ta reda på sanningen en gång för alla. Det är hans smärta filmen fokuserar som allra mest på inte Alejandras vilket jag tycker är lite märkligt.




Filmen är som sagt filmad på ett sätt som gör att man kan vara delaktig i frustrationen och smärtan. Det kräver en del av skådespelarna och jag tycker de gör ett utmärkt jobb, jag har inget att klaga på i alla fall. Men på det stora hela måste jag nog säga att jag blev besviken. Jag tillhör dem som tycker att Hip Hip Hora och Tusen Gånger Starkare var viktiga filmer och som uppskattade Säg Att Du ÄlskarMig var en bra film så jag hittar inte så mycket nytt i denna. Inte relaterat till mobbing i alla fall. Men som jag tidigare var inne på så är det snarast pappans smärta filmen fokuserar på.

Filmens slutskede är ganska långsamt men också lika fatalt som abrupt. Låter det kryptiskt? Det är det också!


6/10