12 Angry Men – 1957 – Helt fantastisk film!


Regi: Sidney Lumet
Drama

Jag vet inte hur många gånger jag har påpekat att filmer som utspelar sig på väldigt få ställen, eller till och med ett enda, kräver mycket mer av nerv än vad andra filmer gör. Den här utspelar sig i stort sett i ett enda rum. Jag säger i stort sett eftersom början och slutet inte riktigt hamnar där.

Filmen inleds nämligen med att en rättegång just är avslutat och juryn får sina instruktioner. De ska samlas i ett rum och bestämma om svaranden är skyldig eller inte. De måste vara eniga. Skulle deras mening vara att svaranden är skyldig enligt anklagelserna kommer denne att skickas till den elektriska stolen. Det är nu upp till dem att bestämma och skulden kan bevisas bortom varje tvivel eller om det finns anledning till så kallat rimligt tvivel. Efter detta förpassas jurymedlemmarna till ett enskilt rum där de ska bestämma!




För det första måste jag säga att jag är glad att vi inte har ett liknande system i Sverige som porträtteras i filmen. Jag vet inte om jag skulle vara lämplig för ett sådant uppdrag och skulle delar av juryn vara så fulla av förutfattade meningar som det är frågan om här skulle jag onekligen börja koka av ilska. Det är nästan så jag börjar koka av ilska bara jag sitter i TV-soffan!

Men mina personliga problem med förutfattade meningar och dubbelmoral kanske inte har så mycket med filmen att göra? Eller så är det precis det de har. Det är onekligen en film som ifrågasätter. Den kanske inte ifrågasätter det amerikanska rättssystemet, men jury och allt vad som där tillhör, men den ifrågasätter i alla fall hur enkelt det är att förklara någon skyldig bara för att snabba upp processen. Och skulle dessutom svaranden vara ”av en sådan där sort” vet man ju hur det ligger till utan att ens beakta bevisen. Jag använder mig av ironi förstås, men det förekommer sådana tongångar upprepade gånger i filmen. Jag, som räknar mig som oerhört rationell och analytisk, kokar…




Jag känner inte till så många andra filmer som i stort sett innehåller ett samtal runt ett bord. Frank Piersons Konspirationen är en där man under andra världskriget diskuterar hur man ska lösa judefrågan. Den bygger på en verklig händelse och behandlar ett mycket emotionellt ämne – folkmord. Ändå kommer den inte i närheten av nerven den här filmen har. Det är fantastiskt skådespeleri på ett plan som gör att man nästan missar att det faktiskt handlar om fiktion. Det skulle lika gärna ha varit en dokumentarisk film faktiskt. De blir förbannade på varandra, en del behåller lugnet och andra hävdar med en dåres envishet att man vet hur människor av ”den sorten” beter sig i givna situationer. Det finns också – lyckligtvis – annars hade det inte blivit någon film, de som tvivlar och som vill vända och vrida på bevisen och verkligen undersöka om det finns något tvivel eller ej.




Filmen utgång är inte svår att räkna ut. Det går precis som man tror redan från början men det spelar inte så stor roll. Det här är en film som bygger på skådespeleri och manus. Dialogen är under stundom helt fantastisk. När ja-sägarna faller på eget grepp och inser detta är obetalbara scener! Det är inte någon överraskningseffekt man är ute efter, det finns inga twists. Allt som finns är ett starkt drama med fantastiska skådespelare och konflikter. Tolv män som gör sitt allra yttersta för att leverera! Den mest kända är förstås Henry Fonda men även en ung Martin Balsam ingår i skådespelarensemblen.