You Again - 2010 - Jag har aldrig sett en fulare Kristen Bell!


You Again
Regi: Andy Fickman
2010
Komedi

Marni (Kristen Bell) har det tufft i high school, hon är skolans ständiga hackkyckling och mobbingoffer. Värst av alla förtryckare är hennes ärkefiende Joanna (Odette Annable) som verkligen ser till att göra livet så surt som möjligt för Marni. Men tiden går och Marni blir en mycket framgångsrik PR-konsult, hon flyttar från stan och har just blivit befordrad till vice VD för New York kontoret när hennes storebror ska gifta sig. Alla i familjen är förstås mycket glada åt händelsen men för Marni blir det en kalldusch att få veta att den tilltänka bruden inte är någon mindre än hennes ärkenemesis Joanna. Konflikter är oundvikliga när gamla tider hinner ikapp dem. Men Joanna bedyrar att hon har förändras sedan förr och att hon verkligen inte minns Marni överhuvudtaget. Frågan är hur det egentligen ligger till med den saken!




För att vi ska kunna tillgodogöra oss filmen till fullo börjar den med en tillbakablick där vi får stöta på den fulaste Kristen Bell jag någonsin sett. Tja, ful är hon väl inte i den bemärkelsen men hon är finnig, har glasögon och tandställning. Hennes tillvaro är lite tragikomisk, åtminstone för oss tittare, när hon är så förtryckt att inte ens nördarna låter henne vara med. Personligen blir jag förbannad när jag ser mobbing av det här slaget även om det är på film och i en komedi till och med. Mobbing och utanförskap är helt enkelt starka ämnen för mig!
                             
”Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt”

Vi får sedan se hur hon ändå ha lyckts med sitt liv och kommit över alla förödmjukelser från skoltiden. Och det är inte annat än att man känner lite tillfredställelse över hennes triumfer. Själva handlingen kommer som ett brev på posten, den behöver i och för sig inte heller vara någon överraskning för att fungera. Det här är en komedi som blandar lite lätt slapstick med situationskomik och behöver inte vara direkt överraskande.


Tempot är förhållandevis högt och skådespeleriet bra – och faktum är att det finns lite överraskningar också. De flesta av de inblandade verkar ha ett gemensamt förflutet av något slag och det är inte med nödvändighet med glädje de ser tillbaka i tiden. Det var länge sedan jag såg Jamie Lee Curtis så här bra faktiskt och Sigourney Weaver är ju alltid bra. Det är väl de stora birollerna. Huvudrollerna innehas av Kristen Bell och Odette Annabe (fd. Yustman) som är som klippta och skurna för rollerna de gör. Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt och resultatet blir mycket underhållande. Det är svårt att inte skratta rakt ut under de mest komiska situationerna.

Jag vet dock inte om jag kan säga att jag instämmer fullt ut med sensmoralen. Självklart ska man ge människor en andra chans och ingen är väl sämre än man kan ändra sig men samtidigt inser jag hur skönt det måste vara att få trycka ner sin egen framgång i halsen på sin värsta fiende. Jag är nog en dålig människa…

6/10




Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!


Yatterman
Regi: Takashi Miike
2009
Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10



Vulgar - 2000 - Att våldta en clown!


Vulgar
Regi: Bryan Johnson
2000
Drama

Will Carson (Brian O’Halloran) är clownen Flappy som nätt och jämt förtjänar sitt uppehälle genom att framträda på barnkalas. Ingen tycks tycka om honom och han förödmjukas gång efter annan både som sig själv och som clownen Flappy. Han hånas av grannarna, sina kunder och till och med av sin egen mor (Debra Karr). En dag får han dock en affärsidé, han ska börja uppträda på svensexor. De intet ont anande blivande brudgummarna ska få sitt livs överraskning innan den verkliga strippan gör sin entré. Glad i hågen åt sin nya idé spänner han på sig strumpebandshållare med tillhörande nätstrumpor, ja hela kittet och ger sig iväg till sin första kund som clownen Vulgar. Allt är frid och fröjd tills han kommer innanför dörren. Väl inne i rummet slås han ned och våldtas brutalt av tre män.

När något så ovanligt som manlig våldtäkt gestaltas på film måste man höja ett intresserat ögonbryn. Det talas mycket om att våldtäktsscener skulle var onödiga och allt för starka jämfört med sitt syfte, jag kan inte hålla med om det. En bra filmad våldtäktsscen är mycket repulsiv och tycker man om att påverkas på detta negativa sätt är det helt klart en intressant genre. Ibland hörs argument från kvinnor att vi män inte kan sätta oss in i en våldtäktssituation och det kan säkert ligga en del sanning i det. Men här där det alltså handlar om våldtäkt utförd av män PÅ män torde inte detta argument vara gångbart.

Våldtäktsscenen är tyvärr inte lika stark som man skulle kunna önska och där man hade önskat att få se ganska explicita bildmanipulationer får vi istället nöja oss med en tillbakablick. Kanske beror detta på att en manlig filmmakare har svårare att filma en homosexuell våldtäcksscen än en heterosexuell. Ämnet kan ju anses ligga närmare mannens integritet och därigenom svårare att gestalta. Dessutom finns det inte lika mycket referenser att hänvisa till.

Filmen börjar lite småkomiskt även om vi snabbt förstår att Will tillhör samhällets bottenskrap och att han har misslyckats så kapitalt med sitt liv att inte mycket hopp återstår. Han är utfattig och har i princip inga vänner. Hans mor tycks hata honom och hon är allt annat än snäll mot honom. I sammanhanget kan nämnas att Debra Karr som spelar modern åstadkommer filmens bästa skådespeleriinsats, hon är helt enkelt brilliant och lägger flera extra pluspoäng till filmens meritlista.

Så, från att vara en total loser sjunker då Will ännu djupare i och med våldtäkten på honom. Han anförtror sig åt sin enda vän och filmen har plötsligt blivit mycket ångestladdad. Detta är helt klart det bästa partiet i filmen som trots allt kan tyckas lite ojämn, kanske framförallt när det gäller Brian O´Hallorans skådespeleri som clownen Flappy/Vulgar och Will. I detta parti imponerar han dock och man känner djupt medlidande för hans karaktär.

Naturligtvis innehåller filmen också ett hämndmoment som de allra flesta filmer av den här typen gör. Dessa moment kan tyckas lite lama med samtidigt gör produktionens lågbudgeterade natur att man ändå inte är riktigt säker på utgången.

En intressant ovanlig och annorlunda film som rekommenderas!

8/10