Själanöd – 2014 – Se den inte med svärmor!


Ibland ska man ge filmer lite mer chans än att avfärda dem direkt. Så mycket har Själanöd lärt mig! Hade jag följt min första instinkt hade det inte blivit en långvarig bekantskap men det dröjer faktiskt inte så länge innan jag inser att mina förutfattade meningar är helt felaktiga. Jag baserar förstås dessa på det initiala skådespeleriet, något som i och för sig håller i sig filmen igenom, men manuset… Jag älskar det skruvade manuset!





Jag har aldrig sett nåt liknande! Och då vill jag ändå påstå att jag har sett min beskärda del av udda och obskyr film. Man skulle kunna säga att upplevelsen är som en korsning av Slaughtered Vomit Dolls och Jörg Buttgereits Schramm. En film jag inte riktigt är så förtjust i och en jag fullkomligt älskar! Själanöd väjer för den brutala sanningen och när slutet nalkas är det faktiskt nästan så man ryggar tillbaka av det nakna våldet! Jag tror inte någon som väljer att se denna kommer att se slutet komma med sådan kraft som det faktiskt gör.

Det handlar om ångest och knark men det är gjort på ett smart sätt. Man kan verkligen inte säga att brukandet av substanser, legala eller illegala, glorifieras. Detta är den skitigaste verklighet du kan tänka dig. Knarket drar ner dig och får dig att hamna helt under isen. Faktum är att jag också får lite vibbar av AugustUnderground när jag ser den. Inte för att kameraföringen skulle vara i närheten av lika förvirrad som den är i August Underground.





Det mest slitna uttrycket jag har, nämligen att det inte är en film för alla, känns allestädes närvarande men aldrig mer än i slutet. Det här är en film du inte ska se med din svärmor! Stå ut med det undermåliga skådespeleriet och du kommer att få din belöning!

8/10



Flygplan 2: Räddningstjänsten – 2014 – slår originalet på fingrarna!


När jag läser igenom min recension av första filmen förundras jag över hur pass snäll jag har varit mot den. Mina minnen av den är inte goda, i dubbel bemärkelse! Spontant är det här en mycket intressantare film. Det kanske gäller i synnerhet om man har passerat 40-strecket? Jag tror nog att man har utmärkt utbyte av den här som liten, minst lika bra som den första filmen, men för oss som är lite äldre vill jag påstå att den här levererar mer. Således kan Flygplan 2 sälla sig till de ytterst få uppföljare som faktiskt slår originalet på fingrarna. Det är inte dåligt!




Filmen tar sin början när Dusty Spridenfält redan har nått den berömmelse han så ivrigt eftersökte i första filmen. Hela staden är upprymd av gläjden och turismen ser ut att blomstra. Men så väl som alla andra så blir Dusty äldre. Hans växellåda behöver bytas ut och det finns helt enkelt inga att skaffa fram någonstans. Samtidigt kommer det nya krav på minst två brandfordon för att flygplantsen ska kunna behållas. För att göra en lång historia kort (och fri från spoilers) anmäler sig Dusty för tjänstgöring. Men först måste han certifieras, något som visar sig vara lättare sagt än gjort.




Jag har sagt det förr men det är sällan Disney-berättelser är särskilt nyskapande. Oftast gör det ingenting utan man kan uppskatta gulligullet ändå. Man får ta det för vad det är helt enkelt. Det är precis likadant här. Det är inget nytt under solen. Dusty kommer in som outsider i räddningstjänsten och slutat som en av gänget där alla ställer upp för varandra till 100 %.




Förresten så är filmen dedikerad till alla brandbekämpare där ute och det är väl inte mer än rätt. Härmed dedikerar jag även den här recensionen åt dem som är beredda att offra sina liv för att rädda andra. Det finns få saker som är lika beundransvärt i min bok!

Det är som sagt en bättre film än den första. Jag var riktigt överraskad över hur underhållen jag var. Det är snyggt animerat, även om det förstås inte kommer i närheten av vad man lyckades göra med Bilar. Flygplan är och förblir lillebror till bilar men med den här filmen krymper åtminstone avståndet något!

7/10


Bilder: ©Disney


Guardians of the Galaxy – 2014 – Disney Distribuerar Marvel!



Jag må skämmas men allt som oftast har jag inte hört talas om det som ligger till grund för Marvel-filmerna nu för tiden. Bakgrunden till den här filmen är inget undantag. Det jag kände till sedan tidigare inför filmen var den trailer som jag hade sett på någon annan Blu-Ray från Disney. Att det är just Disney som ligger bakom släppet, eller åtminstone distribuerar den, ser jag som positivt. Ibland hör man en hel del negativa kommentarer om Disney och Star Wars episod VII men ser det ut på det här viset kommer inte jag att klaga i alla fall.





Äventyret i sig är väl inte jättemoget kanske. Det riktar sig sannolikt mot en målgrupp som är betydligt yngre än undertecknad. Jag har inget emot detta, det är underhållning, det är det viktigaste. Man ska inte tro att man får några överraskningar när det gäller moraliseringar och liknande. Den här bryter inte mot några konventioner. Har man sett en amerikansk hjältefilm har man sett alla skulle man slarvigt kunna säga. I just det här fallet är det frågan om ett antal personer som från början inte kommer riktigt överens men som senare finner hur samarbetet och det slutgiltiga målet sammansvetsar dem. Det är verkligen inte unikt. Men eftersom persongalleriet är så pass udda blir det underhållning av det i alla fall. Dessutom ser det jäkligt snyggt ut.

Förväntningarna jag hade på filmen var att det skulle vara en ganska humorbefriad film men där hade jag fel. Det är tvärtemot en mycket humoristisk actionfilm. Man har verkligen inte sparat på humorn någonstans. Det är klart att det inte handlar om crazykomik eller liknande. Det är helt enkelt de vanliga kvickheterna som brukar vara med i filmer som denna.





Lämpligen befinner man sig i övre tonåren för att tillgodogöra sig filmen på bästa sätt. Man kan nog vara yngre och fortfarande se den på ett bra sätt. Är man äldre som undertecknad fungerar det också bra. Med andra ord fungerar den för de flesta om man bara är medveten vad det är man tittar på. Jag gillar den och ser fram emot en uppföljare som enligt vad jag förstår är planerad till 2017. Den som väntar på något gott väntar inte för länge eller vad det är det heter. Fast jag vill inte vänta längre, jag vill se nästa film nu, med detsamma!

8/10







Bilder: ©2014 MARVEL. www.marvel.com

Svart Snö – 2014 – självironi som tar sig själv på allvar


För några år sedan, det kanske är två eller tre, figurerade det en tidningsartikel i mina kretsar på sociala medier. Det handlade om en lärare som hade fått sparken för att han gillade våldsfilm. Det är klart att en sådan artikel får genomslagskraft i en värld där alla typer av censur hatas mest av allt i världen. Hur som helst så lade Kenny Wang alla pengar han fick från den där episoden i den här filmen. Beundransvärt tycker jag!




Personligen hade jag fått för mig att det skulle vara en betydligt skräckigare film än vad det visade sig vara. Jag trodde det skulle vara en skräckfilm med glimten i ögat helt enkelt. Det var i alla fall rätt på en punkt, för mer glimt i ögat än så här blir det inte! Det är alltså ingen otäck film på något sätt, men förbannat rolig! Det märks tydligt att Kenny vänder sig emot etablissemanget och mer politiskt inkorrekt film än så här är svårt att hitta. Det är svårt att peka på specifika bitar utan att avslöja för mycket men låt oss i alla fall säga att den inte värjer sig för att utmana samhällsnormerna.

Det är en synnerligen parodisk film. Det finns gott om referenser till annat men jag vill inte påstå att parodidiken hänvisar speciellt mycket till detta. Snarare är det vårt synsätt till enskild byråkratisk problematik som står i centrum. Det finns förstås en handling också, den om Steiner som har tappat minnet och inte riktigt vem han är. Det blir en ”killing spree” av det som går i våldets och blodets tecken. Den är inte så intressant, det intressanta är istället humorn som emellanåt är så tvistad att man inte kan låta bli att gapskratta.




Ska man kalla filmen för oerhört smart eller obegripligt dålig? Jag vet inte, det finns onekligen fog för att dela åskådarna i två massor. Personligen gillar jag humors skarpt. Det krävs något alldeles extra för att skapa denna metaberättelse. Dröj bara kvar under eftertexterna vad ni än gör. Det finns en självironisk poäng även här. Den är självironisk och tar sig ändå på högsta allvar. Hur går det ihop? Jag vet inte, men det funkar!

7/10



Under Gottsunda – 2014 – en mycket filosofisk betraktelse


Jag som mest skriver om genrefilm är mest van vid linjärt utvecklande storylines. Det är något som den här filmen inte har! Det är istället en löst sammansatt betraktelse av vardagen för de ungdomar filmen centrerar sig kring. Eller så är den inte särskilt löst sammansatt. Vid första anblicken är det så men när man ser lite djupare på det finns det definitivt en väl sammanhållen historia.

Den har förstås en fragmenterad form men innehållet har ändå ett intimt samband. Vidare är det en mycket filosofisk betraktelse som för mig har en dokumentär form. Det känns väldigt autentiskt. Det handlar mycket om människor med invandrarbakgrund och den verklighet de lever i. Man kan väl säga att den världen är ganska fjärren från min egen verklighet. Jag funderar inte över vad som händer i mitt hemland andra sidan jordklotet, om jag blir en bättre man om jag genomgår sträng militärutbildning och så vidare. Jag har inget behov av att kämpa för min ”sak” med våld.






De som härstammar från krigsdrabbade områden har en annan syn på världen. Det är inget konstigt egentligen och det är heller inget vi ska försöka ta ifrån dem. Det är bra att den här filmen och andra som den finns. Vi behöver belysa just den här problematiken!

Däremot är det här inte en särskilt underhållande film. Inte för mig i alla fall. Jag blir rastlös och stressad. Det kanske är det som är poängen? Att man ska stanna upp och fundera över tillvaron. Det är definitivt en av hörnstenarna i upplevelsen. Men eftersom jag numera sätter betyg måste jag försöka balansera mot underhållningsvärdet.

5/10



Christmas Cruelty – 2013 – Norrmännen skojar man inte med!


Hade jag varit svensk filmskapare av den lite mer ”udda” typen hade jag varit avundsjuk på mina norska kollegor. Det råder inget tvivel om att de lyckas klart mycket bättre än vad vi gör när det gäller rysliga filmer. Det tycker jag de har bevisat med filmer som Fritt Vilt och Rovdyr. Man kan väl även nämna Död Snö i sammanhanget, där dessutom uppföljaren klådde originalet!




Christmas Cruelty är väl en lite mer obskyr rulle än de nyss nämnda och heter O’Hellige Jul! på originalspråk. På något sätt får det en mycket obehagligare klang på det sättet. Det är väl får att norskan ligger närmare svenskan kanske. Det blir liksom en riktigt obehaglig kontrast mellan komiken som trots allt förknippas med en sådan titel och med det som händer. Själva teasern är bland det mest motbjudande jag har sett. Jag tror att effekten uppnås av paradoxala budskap. Det är roligt samtidigt som det är oerhört obehagligt. Lustmördaren som vi initialt får följa är som vilken annan människa som helst. Han framställs inte på något särskilt publikfriande sätt, bara ovanligt känslokallt psykopatisk.

Men vi får inte bara följa denna ohyggliga människa. En stor del av filmen går ut på att följa en grupp andra människor. Här handlar det inte om några rysligheter alls. Det handlar istället om människor som man kanske kan säga är utsatta i samhället. Dialogen här är helt fantastisk och jag skrattade högt och länge flera gånger. Det finns en vardagsfilosofi som inte går av för hackor och en massa komik som helt enkelt inte går att låta bli att underhållas av. Till exempel när man ska blanda glögg och blanda i allt som finns i spritväg… Det blir bra drag i den glöggen kan jag lova. Omåttligt underhållande! Det är antagligen denna humor som gör de andra delarna så fantastiskt otäcka. Där är humorn som förbytt och det enda som finns kvar är ett känslokallt skal.





Jag var oerhört underhållen av filmen som faktiskt har riktigt hög klass av skådespeleri och annat. Det finns några blodskvättande effekter där det är lite för tydligt att det rör sig om attrapper men det är också allt. Man kan i alla fall inte anklaga filmen för att ha nyttjat sig av datoranimerade effekter. Allt, så vitt jag kan se, är genuina effekter och då tar jag hellre att det är frågan om modeller. Det är bara vid ett par tillfällen det blir tydligt trots allt.

Mina farhågor om att det skulle vara en lågbudgetfilm som var gjord på kul slogs alltså snabbt ur hågen. Det visade sig att filmen som letat sig hem till min brevlåda var klart mycket mer genomarbetad än det mesta inom lågbudgetgenren. Fantastisk musik och en berättarkänsla som är få förunnat. Sa jag att jag älskar filmen?

9/10

Den svenska affichen




Agents of S.H.I.E.L.D. – 2013 – Den första säsongen!


På senaste tiden har jag tittat rätt mycket på serier, även om jag egentligen är mycket mer intresserad av film. Det finns en annan typ av berättande som går förlorad när man tittar på serier, en annan dramaturgi helt enkelt. Men eftersom Agents of S.H.I.E.L.D. är en Marvel produktion, och jag älskar superhjältar, var det ändå med spänt intresse jag satte igång. En annan sak med serier är ju förresten att det tar så lång tid att nå sitt mål. Även om jag vara skriver om första säsongen här ska man ändå komma ihåg att den ligger på 6 DVDer med 4 avsnitt på varje. Det tar en stund att ta sig igenom.




Från början får vi mest bekanta oss med karaktärerna och några fall som hjälper oss att förstå vad agenterna egentligen sysslar med, vad som är deras agenda och vilken typ av fantastisk teknologi som står till deras förfogande. Det är inte vidare sammanhållande berättat i de första avsnitten, det tar nog ett tiotal innan det blir en någorlunda kontinuerligt handlingen som följer avsnitt till avsnitt. Före dess har det funnits vissa bitar men nu tar det sig en vändning mot en storskurk som allt kan knytas till. Det är också nu det börjar bli riktigt bra!






Det finns inga direkta superkändisar i rollerna även om Samuel L. Jackson dyker upp ett par gånger. Däremot refereras det livligt till tidigare Marvelfilmer och karaktärer. Känner man inte till historierna får man nog mindre utbyte av serien skulle jag tro. Men jag gillar de karaktärer man har byggt upp. Jag gillar de som fått i uppdrag att spela dem och jag tycker samtliga gör ett riktigt bra jobb. Clark Gregg som Agent Coulson, Ming-Na Wen gör en tystlyten men synnerligen effektiv agent May. Den mest intressanta är kanske Chloe Bennet eller i alla fall hennes rollkaraktär Skye, varför får ni ta reda på själva. Iain De Caestecker och Elizabeth Henstridge gör teamets forskarduo och Brett Dalton den livsfarlige Grant Ward! Efter första säsongen har jag definitivt fått mersmak och ser verkligen fram emot mer! Det blev en riktigt underhållande första säsong när man väl hade identifierat och korrigerat barnsjukdomarna. Jag gillar det här!

8/10

 Bilder: © 2014 Marvel & ABC Studios


Man of Steel – 2013 – Action… :-)



Det finns onekligen likheter mellan den här och Rickard Donners Superman från 1978. Det är väl inte så konstigt förresten, båda tar i början av filmen sin plats på Krypton strax före den globala katastrofen som blir planetens undergång. Det finns också en hel del olikheter, mer än likheter faktiskt. Det känns som att man har utvecklat historien och bara behållit samma grundkoncept. Hur som helst går planeten under och lille Kal-El sätts på en rymdraket mot jorden.




Här börjar väl de egentliga olikheterna ta form. Det finns ett flertal sekvenser där Kal-El eller Clark, eller Stålmannen eller vad han nu kallar sig, inte räds för att visa sina superkrafter utan att på något sätt skydda sin identitet. Det handlar egentligen om en ganska vilsen yngling och om ämnet inte var så publikfriande skulle jag nästan vilja kalla det en film om uppväxtens vedermödor. För det är egentligen det, det är och den här filmens stora styrka, att det handlar om tiden innan Stålmannen blev Stålmannen. Trots det är det heller ingen film om Stålpojken. Det är en film om resan från utanförskapets påfrestningar till acceptansens upprymdhet.




Filmen har också svagheter även om jag tycker den är enormt underhållande. Det är ganska knapphändigt skådespeleri och bekymmerslös regi. Ofta får jag intrycket av att Zack Snyder inte riktigt har instruerat skådespelarna att leva ut sina roller. Det blir aldrig något mer än skådespelare som spelar roller. Det blir lite teater över det. Jag gillar inte Michael Shannon i rollen som general Zod utan anser att hans porträttering drar den upplevelsen just för att det inte känns äkta. Jag gillar inte Kevin Costner som Clarks adoptivfar. Fast jag gillar å andra sidan sällan honom. Däremot är jag förtjust i Henry Cavill i huvudrollen och Amy Adams som Lois Lane. Men bäst är nog ändå Russell Crowe som Jor-El. Dessutom medverkar Laurence Fishbourne som Perry White.



Men det är bra drag i filmen och det finns sekvenser som ser vansinnigt snygga ut. Jag upplever det som att det blir mer och mer action allt eftersom vi närmar oss slutet och det är väl som det brukar vara. Här tycker jag kanske inte att man lyckas hålla stilen hela vägen. Det blir lite för mycket action för dess egen skull till slut. Det tillför inte filmen så mycket mer än att man visar att man behärskar effekterna. Men underhållande är det onekligen och det finns till slut inte en enda död minut…

6/10