Vaxdockan – 1962 – som en knytnäve i mellangärdet!



Det här är en film som jag har sneglat på i flera år men av någon anledning aldrig blivit färdig till att införskaffa och se. Tack vara Klubb Super 8 är det dock möjligt att se den i hemmets lugna vrå och det tackar jag för! Det är nämligen en aningen bortglömd film i mina ögon. Nu är det ingen hemlighet att jag håller Arne Mattssons filmer högt och därigenom kanske jag inte kan vara helt objektiv när det gäller en sådan bedömning. Alla filmer av Arne Mattsson, utom möjligen Hillman-filmerna, tycks mig få för lite uppmärksamhet.




Mer uppmärksamhet borde också Per Oscarsson få för sin roll i denna. Han är helt magnifik och inte alls så där virrig och hispig som jag förknippar honom med. Kanhända beror det på att den här filmen gjordes några årtionden före de roller som jag sedermera kom att främst förknippa honom med; som polischef Jörgensen i Polisen i Strömstad och så hans roll i Göta Kanal förstås. Han hade en bred repertoar, låt oss heller inte glömma att han klädde av sig i Hylands Hörna. Här är det dock fråga om en nattsvart tolkning av den sinnessjukdom det mesta av filmen kretsar kring.

Lundberg, som spelas av Oscarsson, är en nattvakt som är så ensam, så ensam. Det ligger väl i hans personlighet att tycka synd om sig själv och inte släppa någon riktigt in på livet kanske. Någonstans slår det över för honom. Han anmäler ett inbrott under sina nattpatruller och rapporterar att han sett någon bära bort en skyltdocka, inget annat. I själva verket är det han själv som gömt undan dockan och när allt blåst över tar han hem den till sig, till sin gråa trista lilla lägenhet. Han börjar tala med dockan, klä den och förälskar sig i den. Dockan är den enda som förstår honom säger han. Så småningom börjar han slarva med hyran, strunta i att gå till jobbet osv. Och dockan blir för honom l.e.v.a.n.d.e!

Om man nu resonerar att Mario Bava och Dario Argento inspirerades av Mattssons filmer är det väl inte särskilt långsökt att tro att Vaxdockan stod som inspirationskälla när det gällde William Lustigs Maniac från 1980. Det här är visserligen inte en så våldsam film men själva ångesten kring det kvinnliga könet är närvarande! Här finns heller inget så kraftfullt crescendo att det leder till den typen av våldsamheter som i Maniac. Det spelar ingen roll. Det här är en effektivare film! Slutet känns som en knytnäve i mellangärdet och det finns inget som talar för att Lundgren någonsin ska bli fri från sin förälskelse, att han någonsin ska blir ”frisk”, bli som alla andra.



Jag gillar filmen skarpt! Den kanske känns lite daterad i och med att språkbruk i film förändrats en hel del sedan 60-talet. Det låter lite krystat om man tittat på den idag. Å andra sätt känns den också oerhört modig för sin ålder. Jag kan till exempel inte redogöra för hur mycket kläder Gio Petré har på sig. Under vissa ögonblick verkar hon vara helt naken under det tunna tygstycke som skyler henne. Det är också intressant att se hur man löst problematiken med att både ha en genuin skyltdocka och en skådespelerska i samma roll. I och med Mattsson kameraåkningar utan klipp måste man ibland byta ut denna ”på språng” så att säga.


8/10