Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl


Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.




Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.




Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.



Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10



Trailer: Stage Fright - 2014

In Memoriam – Mickey Rooney – 1920-2014



Det börjar nästan kännas lite tjatigt men så fort jag ska skriva en dödsruna inser jag hur lite jag egentligen känner till om vederbörande. Mickey Rooney är onekligen ett känt namn men hur många filmer har jag egentligen sett med honom? Det är inte många, och i synnerhet inte från början av hans karriär.

Han började sin karriär redan på 20-talet som barnskådespelare och på den vägen är det. För min egen del förknippar jag honom mest med Brekfast at Tiffany’s, It’s a Mad, Mad, Mad, Mad World och Night at the Museum.


Han blev 93 år.