Trailer: Race

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Först tyckte jag att en film om Jesse Owens kanske inte skulle tilltala mig. Men när man blandar in OS i Berlin under Hitlers styre blir saken en annan. Det kan nog bli bra och känslosamt det här!

Källa: Clipsourse

Antman – 2015 – Ytterligare ett MARVEL-äventyr


Det är bara att konstatera, antingen är jag för gammal för att känna till alla dessa Marvel-karaktärer, eller så var DC Comics mera min grejs. Min bekantskap med förlagan till Antman är alltså mikroskopisk som bäst. Någonstans i bakhuvudet tycker jag mig känna igen en figur som rider på en myra och kommenderar andra myror men det är allt. Det är jag å andra sidan säker på att jag har sett en seriestripp på. Föga anade jag att det faktiskt var en så pass betydande hjälte att han skulle få en egen film.

Alldeles oavsett hur förlagan presenterades så är det här en del av Avengers universum. Det är inte så att Avengers deltar så mycket i filmen, bara någon enstaka karaktär. Men de är ändå närvarande i abstrakt form, liksom S.H.I.E.L.D. Iron Man omnämns och om jag inte minns fel så gör även Nick Fury det. Visserligen i förbifarten men i alla fall. Det är helt klart så att det utspelas i samma universum och jag skulle bli förvånad om det här var den sista gången vi fick se Antman på film. Min gissning är att han kommer att vävas in i senare filmer om Avengers men det får vi se senare förstås. Än så länge stämmer min tes lika mycket som Schrödingers katt.







Själva filmen är förstås kantad av teknik, det ligger lite i sakens natur. Allt utspelas i ett universum där tekniken är långt framskriden och där den verkliga världens fysiska lagar inte gäller. Men det är gjort på ett sådant sätt att det trots allt blir trovärdigt. Det ser dessutom jäkligt snyggt ut och vissa scener är omåttligt coola. Om någon tvivlade så handlar alltså filmen om en kille som kan anta en myras storlek. Allt runt omkring honom ser därför gigantiskt ut. Som teaser kan jag väl nämna ett slagsmål inuti en portfölj med allt som där tillhör. Givetvis är det mycket mer än så men det kanske kan fånga lite intresse.

Jag tycker att man har gjort filmen lite väl humoristisk. Våga göra superhjältefilmer utan humor! Det vore klart uppfriskande. Man kunde åtminstone ha undvikit den mest uppenbara humorn. Det har en tendens att bli lite tramsigt och det gynnar verkligen inte upplevelsen av filmen. Men det är bitvis full fart och det är förlåtande mot en del av humorn. Skådespeleriet är riktigt bra och filmen stoltserar förutom med Paul Rudd i titelrollen även med Michael Douglas och Evangeline Lilly.

På det hela taget är det en helt ok film i mina ögon. Kanske lite mer än så men inte riktigt i toppklass. Kanske växer den av en omgång till i spelaren men det är tveksamt om den kommer att nå upp till samma höjder som CaptainAmerica filmerna eller Avengers. Det finns helt enkelt inte utrymme för den typen av action i den här historien. Men med tanke på mina aningar om framtida filmer med Antman kanske man kan råda bot på den saken. Till dess är det här en solid byggsten att stå på.

7/10


Bilder: © 2015 MARVEL


27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta


Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.





Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10



22 Bullets – 2010 – Vackert gangsterepos med moral


Den här har jag haft stående i hyllan väldigt länge men dragit mig för att se. Jag har hela tiden haft höga förhoppningar. Anledningen är att den är producerad av Luc Besson, en av mina favoriter när det kommer till fransk film. Samtidigt är anledningen till att jag inte har sett den just att det är en fransk film. Inte för att jag på något sätt har något emot sådana, tvärtom faktiskt. Men det har varit en period i mitt liv då jag har haft svårt med koncentrationen. Och eftersom jag inte kan franska måste jag läsa texten… Ja ja.. Lång historia men nu är den i alla fall sedd och jag tänkte fälla något slags dom över den.

Initialt är det en väldigt vacker film. Ultravåld blandas med klassisk musik som får en paradoxal effekt som ja verkligen gillar. Det är något som verkligen får mig att bli lockad. Det är vackert filmad och det dröjer inte länge förrän man inser att skådespelarinsatserna är fantastiska som sig bör i en film av den här typen. Med den här typen menas att man lätt kan lockas till att tro att det handlar om en actionfilm med en massa skjutande. Så är dock inte fallet. Jag skulle mer klassa det som ett drama där karaktärer och handling står i centrum. Det är vackra sekvenser men samtidigt är det en fabulöst rå film i sin våldsframställning.





Charly Mattei (Jean Reno) som är en pensionerad yrkesmördare, blir i början av filmen skjuten med 22 kulor. Därav filmens titel. Han överlever dock och ger sig efter den ende som kan tänkas ligga bakom dådet. Resten av filmen går mer eller mindre ut på hämnd. Ibland är den våldsam men oftast är den smart. Dock kan sägas att det till slut blir för mycket av den goda. Man drar ut på historien lite för länge och till slut blir det lite tjatigt och drygt. Dessutom krävs ingen Einstein för att räkna moraliteterna som kommer att avsluta filmen. På så sätt kanske historien är lite tråkig och till slut på tok för sentimental.

Hur som helst är jag ändå glad att jag till slut såg den. Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Detta trots att den till slut visade sig vara förutsägbar och moraliserande. Betyget hamnar någonstans på mitten.

6/10



The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…


Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…






Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10




Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood



Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.





Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!


10/10

The Avengers: Age of Ultron – 2015 – Mer superhjältar till folket!



Jag har tappat räkningen på vilken film i ordningen det här är i Marvels universum. Helt säkert är att det finns en uppsjö filmer med olika hjältar som från början rymdes på serietidningshyllorna. Kanske förekom någon som stripp i dagspressen, vad vet jag? Captain America lär väl ha gjort det i alla fall. Hulk, Thor, Iron Man och de andra har väl alla haft egna serietidningar, till och med i Sverige? De har sannerligen varit huvudpersoner i filmer tidigare i alla fall.

Det här är i alla fall den andra filmen betitlad The Avengers. Den utspelar sig förstår efter den andra men riktigt var på tidslinjen den passar in i helheten vet jag inte. Jag kan inte hålla reda på alla detaljer i filmerna som knyter samman dem. För det finns onekligen detaljer i alla de andra filmerna, de som handlar om de olika hjältarna var för sig, som tillför något till helheten. Men jag ser det mera som en äventyrsfilm. Självklart är kategorin mera action än något annat till formen, men innehållet är ett äventyr i mängden. Eftersom det är en nyproducerad film och dessutom utgiven på bluray ser det mesta förstås fantastiskt ut. Men det finns också tillfällen när det ser lite för bra ut. Man kan helt enkelt inte tro på det för det ser för fantastiskt ut. Det ser dataanimerat ut fast det kanske inte är det alla gånger. Självklart är en greenscreen närvarande i produktionen och Hulk är inte direkt tillverkad av kilovis med smink och latex. Det existerar ju andra tekniker numera.





För mig är det här en film som ser mer till yta än innehåll. Det är gott om spektakulära scener, även om dessa ibland ser för bra ut som jag nämnde tidigare. Vad filmen egentligen handlar om, varför Nick Fury dyker upp eller vem/vad Ultron egentligen är tycker jag är ganska lummigt. Jag nöjer mig inte med de förklaringar som ges i filmen. Jag tycker man gör det alldeles för enkelt för sig. Är man inte helt uppslukad av Marvels värld sedan tidigare kan man nog ha problem med de små detaljerna.

Vad ska man säga för att knyta ihop detta då? Jag är nog lite besviken. Jag hade förväntat mig mer än ett så tvådimensionellt äventyr. Skådespelarmässigt funkar det och det finns lite förlösande humor här och där, så det inte bara blir moraliserande hela tiden. Det finns tillräckligt av den varan ändå men blandar man upp den med lite humor står jag ut med den. Alla vet väl redan att människan är det farligaste djuret för planetens överlevnad?

5/10





Bilder © 2015 Marvel

In Memoriam – Wes Craven – 1939-2015


Det är klart att de som var ens hjältar när man växte upp allt som oftast var äldre än man själv. Jag skulle gissa att de flesta var i den ålder där jag själv befinner mig nu. Därför vore det konstigt att anta att dessa hjältar inte skulle decimeras efter hand.

Wes Craven var 33 när han regisserade sin första film – The Last House on the Left, 1972. Jag vet inte hur filmen initialt togs emot men med facit i hand är det onekligen en rulle som nått kultstatus av skräckfilmsfans världen över. Detta trots att det kanske inte är en egentlig skräckfilm. Men vad sorterar man rape/revenge under egentligen? Svårt att säga eller hur? Definitivt är det en stark film som definitivt är en referensfilm i den snäva genre som den tillhör.



Vägen till berömmelse och framgång var inte spikrak för Wes Craven. I alla fall inte om man ser till kvaliteten och underhållningsvärdet i de filmer har gjorde fram till det stora genombrottet 1984. Då gjorde han A Nightmare on Elm Street som definitivt satte hans namn på skräckfilmskartan. Tillsammans med Robert Englund skapades en franchise om sammanlagd sju filmer, tillika en nyinspelning av första filmen. Mer är säkerligen på gång.

Om han är mest känd för A Nightmare on Elm Street eller Scream kvadrologin för de flesta ska jag låta vara osant. Men helt säkert är att det är tämligen ovanligt att samma regissör regisserar fyra filmer i samma filmserie. De tre första kom dessutom i ganska snabbt takt i slutet på 90-talet. Scream 3 kom 2000 och Scream 4 inte förrän 2011. Personligen hade jag svårt att uppskatta dessa filmer direkt när de kom men med tiden har jag börjat att förstå vad tanken bakom dem är. Och alldeles oavsett något annat så skapade Wes Craven en renässans för slashergenren i och med dessa filmen. Det är få som lyckats med ett sådant konststycke.




Sammanfattningsvis vill jag påstå att Wes Cravens filmografi är tämligen ojämn. Det finns riktiga guldkorn, de som nämnts ovan och några till. Men det finns också filmer som verkligen inte borde ha sett dagens ljus. Så är det nog med de flesta. Men alldeles oavsett var Wes Craven en av mina första favoritregissörer och den platsen kommer han alltid att ha i mitt hjärta.

Wes Craven blev 76 år, vila i frid!


Tävling! – BIG HERO 6 – DISNEYKLASSIKER!


Nu är det dags att anmäla sitt intresse för den här attraktiva tävlingen. Den är attraktiv därför att du kan vinna ett ex av den senaste Disneyklassikern! BIG HERO 6!

Det du behöver göra är att skicka din adress till tommy@fanatiskfilm.se tillsammans med en slogan på högst tio ord om vad som gör Fanatisk Film så bra! Tre ex av filmen på blu ray kommer att byta ägare. Vill du vara en av dem? Ja, då är det dags att vässa geniknölarna och börja motivera! J

Du måste ha en adress i Sverige för att kunna delta i tävlingen.

Tävlingen är aktiv till klockan 23.59.59 2015-06-30.


Lycka till!

In Memoriam – Magnus Härenstam – 1941-2015


Det finns så otroligt mycket att skriva om Magnus Härenstam. Men jag antar att det är samma sak för miljoner andra i min ålder – vi som växte upp med Fem myror är fler än fyra elefanter. Det är kanske det bästa och mest pedagogiska barnprogrammet något sin. För mig är Magnus Härenstam starkt förknippat med detta program. Nu är trion Magnus, Brasse och Eva åter förenade, fast i himlen.

Förutom detta fantastiska barnprogram gjorde Magnus en massa filmroller, främst kanske Lasse Hallströms filmer från 70-talet. Jag är med Barn, En Kille och En Tjej och Två Killar och en Tjej innehåll varierande grad av Magnus men är kanske de filmer man främst förknippar honom med. Men även 80-talet har en del storfilmer i sitt sköte, filmer som Sällskapsresan av Lasse Åberg, Göta Kanal, Tuppen och AB Svenska Ords Sopor. På nittiotalet gjorde han Fredrikssons Fabrik, en fullständigt briljant film om en klädfabrik i Norge.



Mest känd för en yngre generation kanske han är som programledare i det populära frågeprogrammet Jeopardy, en programledarpost han uppehåll mellan 1991 och 2005. Det var dock inte första gången han iklädde sig programledarrollen. Redan 1987 höll han i Lagt Kort Ligger. Jag tror inte det blev någon succé och det är kanske inte så många som minns programmet men jag gillade det skarpt.

Faktum är att när man tittar igenom hans långa karriär är det inte mycket som är okänt idag. Han medverkade i Svenska Sesam, Magnus och Brasse Show och Torpederna. Lägg till allt jag har skrivit ovan, som trots allt bara är en bråkdel, en mängd krogshower och annat. Frågar du mig så vill jag lyfta ett särskilt omnämnande för Verkmästaren i magen, ren briljans!


Magnus Härenstam blev 71 år, Vila i frid!

In Memoriam – Christopher Lee – 1922-2015


För många människor, mig inkluderad, är Christopher Lee den skådis man allra mest förknippar med den blodsugande Greve Dracula. Det är klart att det finns andra som har spelar den blodtörstige greven och visst är både Bela Lugosi och Max Schreck (Greve Orlock) starkt förknippade med rollen. Men det är ändå Christopher Lee och Hammer Horror som är de mest klassiska av filmerna. De mest romantiserade och mest skräckinjagande Greven står Christopher Lee för.

Horror of Dracula kom 1958, då var Christopher Lee 36 år och hade redan åratal av skådespelartid bakom sig. Debuten, om man får tro imdb, gjordes redan 1946 i TV-serien Kaleidoscope och 1948 var det dags för första filmrollen. Jag är inte sårskilt bevandrad i denna tidigare karriär men man kan väl anta att det inte rör sig om särkilt stora roller. Likaså kan man inte påstå att rollerna han gjorde i slutet av sin karriär var särskilt stora. Men så sent som 2014 såg vi honom som Saruman i The Hobbit filmerna.

Han var med i Star Wars och han var med i Mio min Mio! Faktum är att han var med i så mycket att det knappast går att lista allt. En av de mest karismatiska Bondskurkarna var han i Man with the Golden Gun och han var också en utmärkt Barytonsångare som för inte särskilt många år sedan gav ut en hårdrocksplatta!

Gör man ett försök till någon sorts överskådlighet över karriären får man inte mindre än 281 träffar som skådespelare på imdb. Men med en skådespelar karriär i 68 är det kanske inte så konstigt.

Christopher Lee blev 93 år, vila i frid!





Big Hero 6 – 2015 – Disneyklassiker nr 53


Faktum är att den här Disneyklassikern helt och hållet hade gått mig förbi om inte det faktum att jag blev påmind av en pressrelease hade inträffat. Av det kan jag dra två slutsatser. Dels är jag ovanligt ouppmärksam och dels har man misslyckats ganska kapitalt med att göra reklam för sin produkt. Jag menar, jag ska inte behöva vara särskilt uppmärksam för att få nyss om en ny Disneyklassiker, det är lite mot lagen – eller nåt…

Sen kan man som vanligt fråga sig varför en alldeles ny film plötsligt blir en klassiker men vi har debatterat det så många gånger att jag är lite trött på frågeställningen. Från och med nu räknar jag det enbart som en film i en filmserie med siffror på ryggen. Och den siffran är 53 i det här fallet. Den passar bra in i hyllan bland de andra.





Disney borgar för kvalitet som vanligt. När det gäller yta och utförande är det hur snyggt som helst och det finns verkligen inget att klaga på. Innehållet är det däremot lite si och så med. Det är en lite för standardiserad historia för min smak. Man behöver inte ha sett eller läst särskilt mycket för att genast känna igen sig. Det kanske är lite annorlunda karaktärer men grunden är den samma som är berättad tusentals gånger förr.

Tecknarstilen som en gång i tiden var synonym med Disneyanimationer är som bortblåst. Det finns inget av den klassiska stilen här. För mig skulle det lika gärna kunna vara en film från Pixar, det är ungefär känslan som jag får. Det är absolut inget ont i det eftersom de onekligen är kända för sina fantastiska animationer också men riktigt samma nostalgiska känsla får jag inte. Dessutom är det animerade människor vilket för min del blir lite konstigt. Jag är van vid att karaktärerna ska vara djur.





Däremot är det upplyftande att det är en ”riktig” historia som berättas och inte en massa lösrykta scener som täckmantel för en massa sångnummer. Det är istället en film med början, mitten och ett slut. Och det finns så klart en sensmoral eller två inbakade längs vägen.

Bland de svenska rösterna hörs bland annat Morgan Alling, Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Nour El-Refai, Steffo Törnquist, Tomas Bolme och Per Myrberg. Jag tycker de funkar bra och eftersom jag föredrar att se just Disneyfilmer dubbade till svenska har jag inget att klaga över. Väljer man att se den engelskspråkiga varianten hittar vi istället namn som jag knappast känner till. Det behöver inte vara någon nackdel men det är i alla fall inte en av filmerna som kryllar med kändisar i rollistan.




Överlag är det trots allt ganska underhållande trots att historien är lika gammal som berättarkonsten. Ytan tar överhanden och det är snyggt utfört. Det är kanske det som är det viktigaste för Disneyproduktionerna numera? Det är underhållande att se i alla fall!

6/10


Bilder: ©2015 Disney


Evil Dead 2 – 1987 – En jävla röra egnetligen


En gång i tiden gillade jag inte alls denna uppföljare. Jag fann den allt för komisk för min smak. Lite för mycket slapstick helt enkelt. Kort sagt en nyinspelning av det underbara originalet men med mer komisk vinkling. Numera gillar jag den faktiskt bättre. Jag såg om den vara för några dagar sen. Jag anser inte den längre vara en nyinspelning, snarare en annan tolkning av samma historia. Jo, det finns en skillnad.

Men betyder det i sig att det blir så mycket bättre? Nja, det gör det väl inte men när man inte längre förväntar sig en skräckfilm blir det hela mycket lättare att ta till sig. Det har tagit mig några år att inse det och nu tyckte jag att det var dags att återse filmen.




Jag tycker fortfarande inte om all slapstickhumor som kantar filmen, både på längden och på tvären. Det blir för mycket. Och jag tycker att historien är för lik den som utspelas i första filmen. Dock hittar jag den här gången lite kul referenser där man har vänt på händelser från första filmen. Jag kan inte tänka mig något annat än att detta är synnerligen genomtänkt och avsiktligt. Men faktum kvarstår. Det här borde ha varit en skräckfilm. Det här borde ha varit historien men berättat som en gastkramande skräckis och inte med slapstickhumor.




Därmed inte sagt att Bruce Campbell, som bär upp det mesta av filmens skådespeleri gör något dåligt jobb med humorn. Det finns nog ingen som kan se så galet besatt ut som han när han sätter den sidan till. Och det var kul att återse filmen efter så många år också. Och även om jag inte är jätteförtjust i filmen så är jag glad över att jag äntligen äger den på DVD. Dessutom är det onekligen en bra början i slutet av filmen för Army of Darkness. Den har jag heller inte sett på många år.

5/10