Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar


Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!



Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.



Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?


4/10


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar